Barns konflikter

av Jesper Juul

Jag möter ofta frågeställningen, ”När skall man gripa in i konflikter mellan barnen? Från föräldrarna, som antingen är osäkra, eller som har dåliga erfarenheter av ett specifikt sätt att göra det på. Svaret på denna fråga beror naturligtvis på en massa faktorer. Vilket barn? Den vuxnas motiv för att gripa in? Barnens ålder? Vad gäller konflikten? Och så vidare. Det följande är därför inte ett konkret svar eller en bruksanvisning, men en rad överväganden, som förhoppningsvis kan vara inspirerande, när läsaren skall finna sina egna svar.

Vad är en konflikt

Ett samliv eller ett samarbete med andra människor, oavsett ålder, är inte möjligt utan konflikter. Det enda, vi kan välja, är, hur vi förhåller oss till dem, när de uppstår. Några människor har vuxit upp i familjer, där alla konflikter blev sopade under mattan, och bryr sig därför inte om konflikter och behöver också träning i att bearbeta dem. Andra kom mer från familjer, där det konstant var slagsmål och konflikter, som gjorde dem olyckliga, därför att de aldrig blev lösta. Dessa människor tenderar ofta att undertrycka konflikter i sin egen familj,
när de blir vuxna och själva får barn, därför att konflikt för dem är det samma som olycka.
Många av oss, som har barn idag har vuxit upp i en tid, där vuxna av ett gott och ärligt hjärta menat, att konflikter skulle döljas för barn. Andra växte upp i en generation, där konflikter ofta ledde till föräldrarnas skilsmässa, så bägge parter har ett något dubbelt förhållande till konflikter i sin familj. En konflikt uppstår, när två människor har motsatta eller endast vid samma tid olika behov eller lust. Och då inte två människor är överens, betyder det att vi upplever konflikter varje dag. Därtill kommer att vi inte så sällan också är i konflikt med oss själva en del i oss vill något och en annan del vill något annat.

När vi upplever behov, kan den efterföljande processen förlöpa på två sätt:

1)
behov - tillfredsställelse - ro
Vi upplever ett behov (tex. hungrig) därefter äter vi och blir mätta.

2)
Behov-frustration-kamp-sorg-ro
Vi märker ett behov (för tex. Närhet,): det finns inte möjlighet till det och vi blir frustrerade och försöker komma i kontakt, men avvisas, vi blir ledsna av det, blir tröstade och blir rofyllda.

Missuppfattad omsorg

Det första förloppet är vår gemensamma föreställning om paradis. Det andra förloppet möter vi ofta i vår jordiska vardag, så låt oss se lite på de två elementen ”kamp” och ”sorg”. När vi upplever ett behov som t.ex. ” jag vill gärna att du lägger din bok ifrån dig och intresserar dig lite för det so jag har lust till att dela med dig”, är det fösta (och för många det svåraste), att ge uttryck för sitt behov. Många av oss vuxna är uppvuxna i familjer, där det räknades som dåligt eller egoistiskt enkelt att säga, vad du gärna vill ha, med det resultatet att vi som vuxna ofta går direkt till frustration: ”Skall du alltid läsa?”. ”Varför säger du aldrig något?”, ”Du intresserar dig aldrig för mig!” och så vidare.

Men även om vi uttrycker våra behov, kan vi ju fort farande riskera, att den andra svarar med ett: ”Jag har inte tid nu”, ”Jag har inte lust att prata med dig nu, kan det inte vänta till imorgon” eller kanske bara ett irriterat ”Vad är det nu då?”

När det händer, börjar kampen eller förhandlingen, som det kanske borde heta, för det är faktiskt ingen kamp som det brukar menas vid krig. Men även den bästa förhandlare kan förlora,(det är ofta barns situation i förhållande till vuxna): ”Kan jag få en glass?” ”Kan jag inte få vara uppe längre?”Vissa stunder är våra behov så olika, att vi inte kan mötas, och när det händer, är det verkligen endast en sak att göra: nämligen att gråta över förlusten. Sorgen är det enda, som kan återupprätta vår egen inre balans- återskapa rofylldhet. Att inte få vad vi helst önskar, är på ett sätt alltid en sorglig förlust. Det kan vara ett inte särskilt viktigt behov, där sorgen därför enbart märks som en liten besvikelse, eller det kan vara så livsviktigt, att sorgen känns överväldigande. Som barn fick många av oss inte möjlighet för att bearbeta den stora, mellanstora eller lilla sorgen. De vuxna bröt in med sitt: ”Nu skall du vara söt (rimlig, förnuftig, stor)”, ”Låt bli att larva dig!”. Vi måste svälja sorgen och bli kvar i frustrationen. Vi anpassar oss, och efter sju till åtta års träning kan vi bära en förnuftig, söt eller rimlig vuxen mask, och våra föräldrar kunde gratulera sig själva och varandra, att vi i varje fall till synes skull har blivit harmoniska (=inte besvärliga). Ett av resultaten av denna missförstådda omsorg är, att många vuxna har missat förnimmelsen av sorgen. De märker endast frustrationen och reagerar
därför med att skrika, skälla ut, beklaga sig och slå, när de inte kan få, vad de saknar. Detta förhindrar dem såklart ofta att få, vad de vill ha, med det lämnar dem ofta otillfredsställda, även om deras om givning försöker att leva upp till deras krav.

Den kulturella faktorn

Det är dessutom en kulturell faktor utöver de psykologiska mekanismerna. Här i Skandinavien
betyder det, att tecknet på konflikt ofta är tystnad eller avstånd i motsättning till sydligare kultur, där konflikt som regel medför rop och skrik och en stor kroppslig aktivitet. När man växer upp i Skandinavien, betyder det, att man som barn ofta förnimmer konflikten, men är främmande för dess precisa innehåll. Barn i vår kul tur kommer därför ofta till den slutsatsen, att det är dem, som det är något fel på, men på ett underlig diffus och obestämt sätt. Det betyder inte, att ropen och skriken är ”bättre”, det är endast annorlunda och det skapar en annan konfliktberedskap hos barnen, när de blir vuxna. Även om dessa karakteristiska sätt att
uppföra sig på är typiska för de nordliga och sydliga temperament, betyder det inte, att det är
medfödda. De är inlärda. Vi lär in dem i vår familj. Barn är födda med en konfliktberedskap, som är beskriven i punkt 1 och 2 tidigare i detta kapitel, men utan den viktiga förhandlingsberedskapen, som är språket och vanan att använda det till att uttrycka sig själv med. Liksom för de flesta andra områden av små barns utveckling, där de börjar med grovmotoriken och slutar med finmotoriken, börjar de också med att uttrycka frustration och konflikt ”med armar och ben” så att säga. När det gäller att bearbeta konflikter med hjälp av språket (finmotoriken), lär sig barn nästan uteslutande via exemplets makt, det vill säga av sina föräldrar, som de efterliknar (samarbetar med). Och det gäller här som i andra förhållanden: Barnen lär på det sätt, vi gör det på; inte på det sättet vi säger till dem att göra det på. Så när barnen har blivit fem-sex år gamla, gör de, som vi gör, och då ingen av oss är perfekt, är barnen inte det heller.

Vuxna kan lära av barn Även om mindre barn använder ”armar och ben”, när de är i konflikt, kan de flesta av oss lära något av den självklarhet, hur de uttrycker sina behov. Många äktenskap och många relationer mellan barn och föräldrar skulle vara betydligt bättre, om alla
parter med självklarhet använde de grundläggande sätten i det personliga språket:

”Jag vill”, ”Jag vill inte”, jag kan gärna” ”Jag kan inte”, ”Jag vill ha”, ”Jag vill inte ha”.

Samtidigt ha de flesta barn i den åldern behållit vanan att sätta den riktiga musiken till orden. De skriker, när de är frustrerade; gråter när de är ledsna; skäller ut, när de är arga. Många av de vuxna har missat dessa två värdefulla egenskaper till stor skada för sin livskvalitet. Barnen kan lära av oss, hur man använder språket till att bearbeta konflikter, vilket inte skall förväxlas med ”att tala förnuftigt om sakerna” eller att ”ta det lugnt” eller ”var nu logisk”. Människor är inte rationella väsen; speciellt inte när vi är i konflikt med oss själva eller varandra. Barnen kan lära av våra exempel. Hur gör pappa och mamma, när de är i konflikt med varandra? Hur gör mamma och pappa, när de är i konflikt med oss? Barnen är som alltid den spegel, vari vi ser oss själv tydligast, och de är som alltid en inspiration till att se på vår eget sätt att fungera på och till att förbättra. Som vuxna kan vi lära barn att läsa, skriva och räkna. Vi kan lära dem att inte gå för rött ljus och de slags praktiska och nödvändiga färdigheter. Men när de gäller de verkligt viktiga sakerna i livet, är de ofta barnen som kan lära oss mest – även om de är ”dömda” till att efterlikna oss.

Hur griper man in

Det är på ett sätt enkelt att ge anvisningar på hur man griper in i en konflikt. Man skall vara personlig, välgenomtänkt, och man skall låta bli att kritisera eller ta parti. Överväg först, varför du vill gripa in i barnens konflikt. Är det, därför att du hade konflikter, och förväxlar behovet av konflikt med harmoni och lycka? Om det är så det är, så vänta lite. Är det, därför att konflikten är för destruktiv? Om det är så, så vänta lite till, och säg; ”Stanna upp!”, ”Stop”, och skrik det gärna så högt och så innerligt, som du känner behov till. Bara det är effektivt. Inte någon halvhjärtad tillsägelse i stil med: ”Kan ni inte sluta nu. Jag står snart inte ut mer.”(Klagande); ” Ni är då också helt omöjliga båda två. Kan ni inte höra, vad man säger till er.” (anklagande). ”Nej, nu får du ta hänsyn till, att han trots allt är liten!”(kritiserande). ”vad är det med er – och varför kan ni inte bara leka stilla och lugnt med varandra?”

När konflikten är stoppad, kan man hjälpa barnen med att hitta de riktiga orden, det vill säga de ord, som ligger bakom de dumma skit, idiot och så vidare.

Börja med att ställa följande fråga till båda parter: Vad är det, du gärna vill ha?
Lyssna omsorgsfullt till svaren och låt bli att värdera dem.
Kontrollera om barnen har hört varandras svar.
Be initiativtagaren undersöka, om det, han/hon ville ha, är möjligt. Om det inte är det så be
honom/henne uttrycka sin reaktion på detta. Det samma om det är möjligt. Sluta med att tacka barnen för hjälpen.
Kom hela tiden ihåg, att den vuxna är förmedlare och inte domare.

När det har skett, är den vuxnes uppgift slut. Barnen har blivit lite mer bekanta med sig själva och varandra, och innan de blivit åtta tio år, skall de nog lära sig. Om du först börjar med denna praxis,när de är stora, tar de inte så lång tid, men räkna inte med att konflikterna upphör, innan det har gått ett år eller mer. Det tjänar ingenting till att bli moraliserande eller beskylld för. Det ger tvärtemot en ny konflikt i barnen eller mellan dem och bromsar därmed deras inlärning.
I några familjer är de mycket konflikter mellan barnen; de är som den minsta sak ger anledning till slagsmål. Om det är så det är, lönar det sig att kalla familjen samman, och få en grundlig pratstund om, vad det är som pågår. Det är tre ställen att leta på: Mellan de vuxna och barnen, mellan de vuxna inbördes och mellan barnen. Orsaken till att den höjda konfliktnivån finns sällan mellan barnen.

Till sist: Som föräldrar är vi ofta besatta av en idé att göra oss värdefulla genom att uppfostra, vid att barnen skall lära av oss. Ofta är all denna aktivitet mer till för oss än för barnen. Om du inte kan stå ut med, när barnen har konflikter, så prova att lämna scenen. Lås dörren, gå in i ett annat rum, gå en promenad! I många fall lär sig barnen bättre och snabbare ju mindre vi blandar oss i.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul