Du kan lita på ditt barn!

Av Jesper Juul

När jag växte upp sa min mamma ibland, ”Om det inte hade varit för oss – dina föräldrar- hade du aldrig blivit en ordentlig människa”. Hon var helt övertygad om sanningen i detta uttalande och hade ingen aning om hur förödande det kändes. Jag jobbade i mitt anletes svett för att samarbeta med mina föräldrar och priset var högt; förlorad självkänsla och värdighet – både som deras son och som människa. Det finns ingen anledning att anklaga henne eftersom hon bara kopierade sina egna föräldrar och förmodligen även sina mor/farföräldrar. Dessutom tillhörde mina föräldrar en generation som fick veta att barn var primitiva, icke-samarbetsvilliga, asociala och saknade förmåga att vara empatiska och därför måste hållas i strama tyglar för att lära sig dessa mänskliga kvaliteter. Grunden för detta går att återfinna i en något grov tolkning av Sigmund Freuds teorier, men framför allt hade det med moral att göra. Sedan dess har vi lärt oss massor om hur barn fungerar och utvecklas och det har förändrat den gamla bilden av deras kapacitet och kvaliteter så att dagens uppfostran och utbildning har en fastare förankring i kunskap och bygger mindre på moraliska värderingar.

Om man kopplar detta till vuxnas ledarskap är det framför allt tre upptäckter som sticker ut:

• Den gamla frågan om arv eller miljö har besvarats av neurovetenskapen och svaret är: JA! – det är arv och miljö som formar små barns beteende. Spädbarn föds med en potential till miljoner olika mönster i hjärnan och hur de formas beror i stor utsträckning på deras inre och sociala erfarenheter.

• Den andra är insikten om att barn samarbetar med/anpassar sig till och justerar sitt beteende i överensstämmelse med föräldrarnas beteendemönster. Det gör de utan att tänka på det eller planera det och i den meningen är det korrekt att säga att de får sitt beteende, önskat såväl som oönskat, av föräldrarna utan egen förskyllan.

• Den tredje handlar om att barns reaktioner alltid är meningsfulla. De är inte slumpmässiga, hysteriska eller avsiktligt positiva eller negativa. De är helt enkelt adekvat feedback till de vuxna med vilka barnet har de viktigaste relationerna. Precis som när det gäller spädbarn kan denna feedback vara svår och stundtals nästan omöjlig att tolka, men den är alltid tecken på samarbete och barnets försök att känna sig värdefull för de närmaste.

Jag har skrivit utförligt om detta samarbetsfenomen i några av mina böcker och också om insikten att barns vilja att helt enkelt kopiera sina föräldrars beteende (inre såväl som yttre)ibland kommer ut på ett rättvänt sätt (Pappa slår mamma så jag blir ”utåtagerande” och slår mina kompisar)och ibland på ett spegelvänt sätt (Pappa slår mamma så jag ”agerar inåt” och blir självdestruktiv). Att använda ordet samarbete är ju lite paradoxalt i den meningen att barnets beteende inte alltid är det av föräldrarna önskade men det är alltid ett värdefullt och ofta utmanande bidrag till relationen mellan föräldrar och barn.

Exempel:

Liam är tre år och brukar dra sin syster i håret. Hans föräldrar försöker stoppa honom och resonera men beteendet förändras inte. Som en sista åtgärd bestämmer de sig för att ge honom en s.k. ”time-out” när han missköter sig så de skickar upp honom på rummet, stänger dörren och säger att han får komma ut först när de ger sin tillåtelse. Efter att ha varit med om detta några gånger förändrar Liam sitt beteende. Han går fram till sin syster, drar henne i håret och går sen upp på sitt rum i fem-tio minuter. Med stor lojalitet kopierar han sina föräldrars beteende och ger dem vad de, enligt hans sätt att förstå det hela, vill ha. På det sättet omintetgör han straffet, räddar sig själv från förödmjukelse och ser till att hans integritet inte kränks. Han mobiliserar sin självständighet och istället för en smärtsam upplevelse av att ha blivit utesluten ur familjen väljer han ensamheten. När det oönskade beteende tar sin början ”ser” föräldrarna honom inte. De förstår inte att han har svårigheter att bli överens med det faktum att han inte längre är det enda barnet i familjen och att han nu blivit av med hälften av allt det han hade förut. Deras uppmärksamhet är enbart riktad mot vad de betraktar som elaka och våldsamma svartsjukeutbrott och i överensstämmelse därmed straffar de honom.

Han upprepar tålmodigt sitt meddelande, men de fattar ju ingenting! Han kände sig ju redan utesluten och nu blir han utesluten. Och ändå, genom sin egen kreativa lösning där han möter föräldrarna på halva vägen, ser han till att han inte blir allvarligt skadad.

Om Liams föräldrar hade vetat att hans reaktion var meningsfull och ett samarbetsförsök hade de valt en annan sorts ledarskap. En av dem hade tagit med honom; i bilen för att åka och handla, på en promenad längs stranden, till köket för att göra pannkakor, till biltvätten – varsomhelst där de kunde vara ensamma och tala med honom. ”Hörru Liam, nu har du dragit din syster i håret så ofta så att jag äntligen börjat förstå att du inte känner dig riktigt bekväm med att hon ingår i vår familj. Kan du berätta för mig på vilket sätt det ställer till det för dig?” Med eller utan svar från Liam hade denna enda invitation fått honom att sluta dra sin syster i håret av den enkla anledningen att den hade fått honom att känna sig ”sedd”, uppskattad och inkluderad. Barn behöver inte alls så mycket uppmärksamhet som vi tror men de behöver vår omtanke och tillit till deras avsikter.

Den här typen av ledarskap, grundad på empati och tillit, avser inte att vara speciellt ”barnvänligt”. Det är ”familjevänligt” eftersom det ger alla vad de behöver och önskar sig. Det ger föräldrarna ett friskt barn, det får dem att känna sig kompetenta och värdefulla som föräldrar istället för hjälplösa och det förser syskonen med en god grund för en livslång relation. Allt detta tack vare en treåring som modigt och ihärdigt upprepade sitt budskap till det blev avkodat.

Tillit är nyckelordet. Föreställ dig för ett ögonblick att du lever med två personer som du älskar, litar på och är helt beroende av för din fysiska överlevnad och mentala hälsa. Tänk dig att de aldrig litar på att dina avsikter är goda och att de alltid tolkar ditt beteende negativt. Att leva så i en nära relation skulle få de flesta friska vuxna att bli galna och/eller våldsamma. Barn är mer motståndskraftiga – det förstör bara deras självkänsla och berövar dem känslan av att vara värdefulla tillgångar i sina föräldrars liv. Inom det gamla paradigmet betydde tillit att föräldrar förväntade sig att deras barn skulle uppträda såsom föräldrarna ville och när de ville. De förväntade sig att barnen skulle vara lydiga och när de inte var det drogs föräldrarnas tillit tillbaka.

Idag vet vi bättre – även om vårt tänkande och agerande inte alltid överensstämmer med varandra. Vi försätter inte barn i situationer där de behöver förtjäna vår tillit genom att vara lydiga. Vi ger dem vår tillit utan villkor och budskapet är: Jag litar på att du gör ditt bästa för att samarbeta och vara värdefull för din familj och om jag inte kan se det i ditt uppförande kommer jag att be dig om hjälp och förtydligande.

Ett svårhanterligt fenomen för föräldrar är när barn ljuger och följden blir ofta en rättmätig brist på tillit från föräldrarnas sida. Jag menar inte förskolebarn med livlig fantasi utan faktiska lögner. Hur kan man förstå sådana lögner som ett samarbete och hur kan ett sådant beteende någonsin betraktas som värdefullt för familjen? Barn ljuger för sina föräldrar när de har känsla eller erfarenhet av att föräldrarna inte kan hantera sanningen. Det är verkligen så enkelt. Nyckelordet är hantera.

• Om jag berättade för min mamma skulle hon bli totalt galen och hon och min styvpappa skulle hamna i ett bråk som aldrig skulle ta slut.

• Det här kan jag inte berätta för mina föräldrar. Pappas ilska skrämmer vettet ur mig och mamma kommer att oroa sig i månader. Jag hatar mammas oro!

• Mina föräldrar är gammalmodiga och de kommer inte alls att kunna förstå mig.

• Jag försökte berätta för mamma att jag blir mobbad i skolan men hon började storgråta och det gillar jag inte alls så nu berättar jag det inte för någon.

• Mina föräldrar vill inte att jag leker med Robert så jag berättar inte att han är min bästas vän.

Det skulle mycket väl kunna vara så att alla dessa föräldrar skulle säga: Du har kanske rätt i det, men du har fortfarande ingen anledning att ljuga. Att ljuga för sina föräldrar är fel – PUNKT! Vilket plockar ljugandet ut ur sitt existentiella sammanhang och istället placerar det i ett moraliskt, vilket ger utrymme för ännu mer lögner. Faktum är att de här barnen inte alls försöker rädda sitt eget skinn. De försöker skydda sina familjer och betalar med ensamhet.

Så lita på dem – även när de ljuger!


Aktuella Yrkes Utbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul