Fallgropar

Här följer en grovskiss på några vanliga föräldrastilar. Erfarenheten har visat att de inte är att rekommendera med anledning av de långtidseffekter de får på föräldrar barn och hela familjen. Jag tar inte med någon av de många ”metoder” som har uppfunnits under de senaste tjugo åren. Det finns två anledningar till att jag inte har med dem: för det första tycker jag inte att vi skall relatera till dem vi älskar genom någon som helst metod och för det andra är det en avhumanisering av personliga relationer som ofta får djupgående, negativa konsekvenser för kvaliteten på relationen mellan föräldrar och barn. Även mer tilltalande metoder som ”attachment parenting” har en tendens att framstå som mycket mer än de är eftersom de fokuserar på några få viktiga fenomen och nästan helt förbiser personligheten hos barn och föräldrar. Det finns två viktiga saker att säga om användandet av metoder. Den första kan summeras med hjälp av ett gammalt uttryck från den psykoterapeutiska världen:

”När man har en hammare ser allt ut som en spik”. Det andra är det faktum att resultatet av dessa metoder – terapeutiskt, utbildningsmässigt eller kopplat till det som har med föräldraskap att göra, är till cirka 20 % beroende av metoden och till ca 80 % av personen som använder den.

Det är anledningen till att det är så mycket klokare att lära dig så mycket som möjligt om dig själv och ditt barn och hitta din inre mamma/pappa istället för att agera i enlighet med någon annans manuskript. Du behöver inte vara orolig – ditt barn tycker det är helt okey om det tar femton år så länge han/hon känner att du på allvarlig letar efter autenticitet.

Det finns många anledningar till att autenticitet blivit ett nyckelord i nära personliga relationer.

Det ges inte möjlighet att här utveckla alla aspekter på autenticitet, men det innebär ett helt nytt sätt att tänka – ett helt nytt värde kan man kanske säga och detta trots att autenticitet har värderats i hundratals år inom konst, musik, teater, filmkonst mm. Det syftar helt enkelt på förmågan att kunna kommunicera vem du är genom ditt sätt att prata och vara, i motsats till att spela en roll och vara på ett sätt som andra förväntar sig eller kanske till och med kräver.

Detta kallas för ett existentiellt val som var och en kan göra eller ignorera så länge vi inte befinner oss i en existentiell kris. Till och med då kan vi välja kemiska lösningar och hoppas på att allt blir som vanligt igen.


Aktuella YrkesUtbildningar med Family-Lab

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar
Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar
Malmö 15 oktober 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar
Gothenburg 12th November 2018 International Seminar Leader and Parental Coach Education
Stockholm 7e februari 2019 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar
Göteborg 19e februari 2019 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar


Med allt detta i tankarna har det varit intressant att följa hur föräldraskapet utvecklats under de senaste tjugo åren där framför allt de högutbildade medel- och övre medelklassföräldrarna har gått tillbaka till rollspelande. Rent teoretiskt hade de kunnat välja att komma över sin osäkerhet genom att titta inuti sig själva för att finna fast mark men de flesta har tagit sin tillflykt i att spela mamma eller pappa. Den tendensen har skapat en genväg till barnens behov. Dagens barn är friare att ta för sig än föregående generation och de vågar ta för sig utan rädsla. Ju mer föräldrarna försöker slipa sitt uppträdande till perfektion desto mer desperata blir barnen i sina försök att ta reda på vem Mamma och Pappa är – ”off stage”.

Detta kallas fortfarande för att testa av de vuxna. Det är en lika missvisande beskrivning idag som för femtio år sedan. Skillnaden är att då, för femtio år sedan, gick föräldrar öppet in för att utöva makt och bekymrade sig inte över att behöva vara stränga och elaka. Dagens föräldrar blir totalt överraskade. De försöker vara vänliga och resonabla och kan inte alls förstå varför barnen tröttnar på deras sätt och slutar lyssna. Men självklart lyssnar de. Trots fina och kärleksfulla avsikter så får de inte den värme och närhet som de behöver för att frodas. Det är som att ge barnen menyn istället för att servera mat. Den här frustrationen - från båda håll – är en utmärkt drivkraft för föräldrar att bli mer autentiska, mer levande och roligare att hänga med.

Den nyromantiska stilen

Föräldrar som antar den nyromantiska stilen har många goda anledningar därtill:

• De vill att barnen skall känna sig uppskattade och älskade

• De vill ge sina barn så mycket uppmärksamhet som möjligt

• De tror på harmoni som det yttersta uttrycket för kärlek och tenderar därför att undvika och ogilla konflikter

• De vill förbättra världen

Potentiella problem
:

• De tenderar att utveckla ett gulligt och känslomässigt platt beteende som gör barnen frustrerade för de lär sig inte hur de skall hantera sina egna känslor och till sist blir också föräldrarna frustrerade för de är också lämnade med känslor som de inte vet vad de skall göra med

• Känslor tenderar att delas in i positiva och negativa vilket leder till mycket självkritik hos föräldrarna och undran hos barnen om vilka föräldrarna verkligen är bakom det välmenande beteendet

• När endast ett begränsat urval av känslor tillåts blir det svårt för alla att utveckla en sund självkänsla och för barnen att utveckla empati

• Barn som alltid står i centrum för familjens uppmärksamhet tenderar att bli ensamma och frustrerade eftersom de inte vet om de skall tro på sin ensamhet eller på kärleken de ser i sina föräldrars ansikten och hör i deras röster

Många av de här föräldrarna inspireras eller tvingas utveckla en mer nyanserad föräldrastil eftersom barnens börjar ”missköta sig” eller visa andra tecken på att inte må bra någon gång mellan tre och sju års ålder. Ensambarn och förstfödda tenderar att komma till den punkten lite långsammare än det andra barnet.

”Curling”-föräldrar

Den här lite skämtsamma etiketten är inspirerad av sporten Curling som spelas med tunga stenar på en isbana. För att stenen skall uppnå önskad fart och riktning springer två spelare vid sidan av stenen och sopar undan hinder på isen som annars skulle kunna få stenen att ändra riktning, eller tappa fart på väg mot boet. I den här metaforen är barnet stenen och föräldrarna är soparna.

Curlingföräldrar kan grovt delas in i tre grupper, var och en med olika övertygelser och erfarenheter.

En grupp tror verkligen att det är önskvärt och möjligt att göra familjen till en schemalagd bubbla av harmoni och positiv energi så att barnen får bästa tänkbara start i livet. Familjen som en fortsättning på tillvaron i moderlivet skulle man kunna säga. En annan grupp har vuxit upp i familjer med våld i hemmet, ett evigt skrikande och gapande och mängder av olösta konflikter. De vill helt enkelt inte att den egna familjen ska bli i närheten av något sådant. Istället för rädsla, smärta och ensamhet vill de att barnen skall känna sig älskade och skyddade. Den tredje gruppen liknar den andra i så måtto att föräldrarna ofta kommer från familjer där många dolda och outtalade konflikter skapade en mycket tung och glädjelös atmosfär.

Gemensamt för dessa föräldrar är att de växte upp i familjer där de inte fick möjlighet att lära sig hantera interpersonella konflikter på ett konstruktivt och meningsfullt sätt och därför bestämde sig för att undvika konflikter och se till att de inte skapade konflikter.

• De arbetar hårt för att förebygga konflikter, ledsamhet, smärta, frustration och aggression

• De tror att om du har konflikter med dina barn betyder det att du är en dålig eller otillräcklig förälder

• De placerar barnet i centrum för uppmärksamheten och känner att de måste gör det barnet ”har lust med” och ge barnet det som det vill ha. Allt annat betraktas som försummelse

• För att kunna göra allt detta måste de ägna sig helt och hållet åt att passa upp barnet och sudda ut sina personliga behov, önskningar och gränser

Potentiella problem:


• Genom att passa upp på barnen och försumma sina egna behov blir de osynliga som människor och berövar sig själva och sina barn själva livet och det avgörande behovet att lära sig om andra människors reaktioner, behov, värderingar och gränser

• När barnet är ungefär 2 ½ år börjar hon agera som den prinsessa hon alltid blivit behandlad som. Hennes behov av uppmärksamhet tar sig monstruösa proportioner och hon kommer att relatera till andra barn och vuxna utan empati. För att få den äkta sortens närhet hon behövde men förnekades kommer hon att bli en tyrann som oupphörligt kämpar för det hon vill ha. Så småningom tappar föräldrarna all energi och lider uppriktigt då de måste inse att de oerhörda ansträngningar de gjort för att förse barnet med en perfekt barndom har misslyckats.

De här barnens uppförande – inom och utom familjen – blir så motbjudande och provocerande att alla som finns runt familjen föreslår ”mer gränssättning” som botemedel. Det är begripligt men alldeles för enkelt och lägger bara till kränkningar som skadar barnet. Föräldrarna behöver ompröva sina roller som föräldrar och bli verkliga. Att ha skapat ett sådant här barn är nog ett av de mest högljudda och intensiva ”wake up call” man kan få som förälder. Den ultimata motivationen för att ta reda på vilka de egentligen är under den kostym de gömt sig i.

Det minimala motståndets väg

De föräldrar som tillämpar den här föräldrastilen kommer från alla socialgrupper. Att ägna sig åt funderingar, överväganden och begrundande ingår inte i deras sätt att vara och de ägnar således nästan ingen tid åt att fundera över hur de skall uppfostra sina barn. De känner att de har lyckats eller misslyckats i sina egna liv och tenderar att kopiera sina egna föräldrar och ha samma mål som dem.

• De tenderar att ge efter för mer eller mindre slumpmässiga önskningar från barnen.

De ”försöker säga nej”, men när allt kommer omkring, vem vill ha en konflikt?

• De är inkonsekventa på det sättet att inga specifika värderingar vägleder dem i deras beteende

• De är upptagna med sina egna liv oavsett om det handlar om lyxbåtar och hästar eller fattigdom, våld i hemmet och depressioner

Potentiella problem:

• Barnen känner sig slitna mellan att, å ena sidan få allt de pekar på, och att få endast ett minimum av vad de behöver å den andra. De har ofta låg självkänsla och stora egon.

• Barnen har svårigheter med sitt personliga ansvar och mognar antingen sent eller alltför tidigt

• Barnen utvecklar ofta självdestruktiva beteenden som tonåringar

Helikoptermammor


”Chopper”-mammor blev en amerikansk benämning på mammor som alltid, konstant och utan nåd övervakar sina barn och har total kontroll över var barnen befinner sig och i vilka relationer de ingår.

Den här stilen finns numer även i Europa och man kan faktiskt hitta lekplatser där barnen inte leker med varandra utan med sina mammor eller barnflickor.

• De här mammorna (och papporna som har överseende med den här stilen) vill i bästa välmening skydda sina barn från allt som kan skada dem, göra dem ledsna eller arga.

• De undviker nogsamt all slumpmässig kontakt med andra barn och föredrar organiserade lekträffar med ”passande” lekkamrater vars föräldrar tillhör samma socialgrupp och har samma moraliska värderingar.

• De tenderar att vara besatta av potentiella faror och är beredda att göra vad som helst för att förhindra att barnen utsätts för dem.

Potentiella problem:

• Barnen måste ställa upp på mammas rädsla och kontrollbehov och därför kan de inte utveckla den livskunskap eller de färdigheter i socialt samspel de behöver. De blir vad vi ibland brukar kalla ”inlärt hjälplösa” och får svårigheter med sin mognad och självständighet.

• De barn som revolterar tas till familjeläkaren och diagnostiseras ofta utan att föräldrastilen granskas. De medicineras till lydnad.

• I de här familjerna förkläs försummelse i ord som ”omtanke”, ”kärlek” och ”föräldraansvar”. Denna klassiska ”dubbelbindning” skapar ofta allvarliga mentala och psykologiska problem hos barnen.

Helikoptermammorna har ordning och reda på sina alibin. Världen, och framför allt storstadslivet, har blivit oerhört mycket farligare och föräldrarna måste göra ett val: ska jag skydda mitt barn från all ondska eller ska jag lära mitt barn att hantera verkligheten? När det gäller barnets livskvalitet – under barndomen liksom under vuxenblivandet – är det senare alternativet, utan tvekan, det klokaste valet. Det första alternativet kan, på kort sikt, bättre gagna föräldrarnas behov och önskemål om att vara oskyldiga.

Det är viktigt för alla föräldrar att begrunda att det, rent statistiskt, endast är cirka trettio procent av det vi föräldrar gör och säger som verkligen handlar om barnens bästa. De resterande sjuttio procenten gagnar endast vår egen image, våra egon och självbilder. Det är i sig inget fel, men det blir något av ett lotteri när vi inte ens är lite medvetna om skillnaden och våra barn inte svarar upp som om allting vi ger dem är gjort av renaste guld. Visste du att barn i alla kulturer är olydiga sextiofem procent av tiden? Det är då de antingen prövar hur pålitlig och klok du är, eller helt enkelt vet bättre. Om de litar på dig opponerar de sig öppet annars går de bakom ryggen på dig. Kom ihåg att då och då tacka dem för båda delarna! De kanske skadar din image eller ditt ego men de ger dig en gåva utan vilken de inte kan bevara sin integritet intakt och du inte kan lära dig det du behöver.

Mitt barn, mitt projekt

Rätt många föräldrar har starka och bestämda idéer om hur barnens liv och framtid skall gestalta sig och de jobbar hårt för att genomföra dem. Ibland vill de” bara” att barnen skall var lyckliga, ibland vill de att barnen skall bli världsberömda musiker, idrottsmän, läkare, advokater eller modeller mm.

• De ägnar merparten av sin tid och energi åt detta projekt, spenderar mycket tid med sina barn och styr varje detalj i deras liv

• De försöker ofta motivera barnen att förverkliga de drömmar de själva aldrig uppnådde

• De tenderar att ha siktet inställt på framtiden och inte vara lika uppmärksamma på här-och-nu

Potentiella problem:

• Föräldrarna definierar barnets identitet och om barnet samarbetar och anpassar sig kommer en allvarlig existentiell kris förr eller senare

• Krisen kan leda till/inte leda till ett totalt uppbrott i föräldra-barnrelationen

• Att vara någon annans projekt reducerar barnet till ett objekt och utgör en icke-optimal relation

De flesta föräldrar har drömmar och goda önskningar för sina barns räkning och det är inget problem. Problemet uppstår när föräldrar överträder den tunna linjen mellan dröm och projekt.

De flesta barn – speciellt de förstfödda och ensambarnen – anpassar sig gladeligen till projektet och föräldrarna som managers, för att de tycker om intensiteten i övandet, konkurrensen och auditions. Du som är förälder kan antingen ignorera mina varningar och driva din mission med gott samvete eller ägna dig åt lite själslig forskning och upptäcka dina sanna motiv. Tyvärr kan du inte lita på barnets positiva och bekräftande feedback då hon/han bara samarbetar. Det är bara när barnet vägrar att samarbeta som du kan lita på att hon/han är ärlig.


Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Malmö 15 oktober 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Stockholm 7e februari 2019 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 19e februari 2019 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul