Kärleksfulla vuxenrelationer

Jesper Juul
www.Family-Lab.se

Tanken på våra kärleksförhållanden som ständigt vibrerande och levande tills skilsmässan eller döden skiljer oss åt är relativt ny. Det har alltid funnits par som lyckats med detta men våra förväntningar har aldrig varit så höga och framträdande som nu. När dagens par talar och drömmer om sin relation finns en ny dimension som går bortom den ganska barnsliga föreställningen om det perfekta äktenskapet, ett upphetsande, ständigt utforskande sexliv och våta orgasmer.

Genom historien har äktenskapet, den monogama parbildningen haft olika betydelse.
Barnalstrande och omhändertagande av avkomman är en som fortfarande gäller för majoriteten av vuxna.
Under århundraden var det en social nödvändighet, utan vilken vare sig män eller kvinnor kunde leva. Inom överklassen måste äktenskapet också ges såväl ekonomisk som politisk giltighet. Ett liv som singel betraktades länge som moraliskt och socialt tvivelaktigt. Min generation, som gifte sig eller bara levde ihop utan kyrkans eller statens välsignelse, öppnade dörren för parrelationer som strävade mot jämlikhet och grundades på känslor. Parrelationen måste ha en känslomässig betydelse och tillfredsställa våra behov av närhet, dialog, empati och önskan om att bli sedd och bekräftad.

Idag upplöses ungefär hälften av alla äktenskap under de första femton åren. Som en reaktion på denna något deprimerande siffra försöker många övertyga varandra om att de ska stå ut med större svårigheter och mer känslomässig smärta, för barnens skull. Även om detta är en mycket rimlig anledning tvivlar jag på att det kommer leda till färre separationer. Kombinerat med ett samhälleligt moraliskt krav kommer det kanske att skjuta upp dem något.

Jag möter sällan par som är tycker att det är enkelt att ge upp. De söker efter begripliga anledningar och frågar efter förhållningssätt som kan bidra till att de kan undvika den existentiella smärta som en skilsmässa innebär. Å andra sidan gör de alla samma konstatateranden: vi träffas aldrig, vi har blivit betraktare av varandras liv, vi fungerar bra som familj men som par har vi förlorat närhet och passion, vi grälar och bråkar hela tiden.

Som psykoterapeut har jag alltid undvikit att komma med förslag rörande ”meningen med livet” genom att tala om professionella erfarenheter och insikter. Jag tycker helt enkelt inte att de bidrar med något ytterligare till det eviga sökandet och den eviga längtan efter mening.
Men, jag har en stark känsla av att jag i min yrkesroll kan bjuda på några viktiga pusselbitar. De handlar om att föreslå ett nutida synsätt på meningen med kärleksbaserade vuxenrelationer. Så kanske äventyrar jag min yrkesmässiga image genom att föra fram tanken att:
Det finns en dubbel mening med att ha en nära känslomässig relation med en annan vuxen; Att berika relationerna inom familjen genom individuell, personlig utveckling.

Läsaren känner redan till att jag betraktar relationen mellan barn och föräldrar som en värdefull källa till ömsesidigt psykosocialt växande. I det här sammanhanget betyder personlig utveckling/växande att man ersätter de uppförande- och tankemönster man lärde sig i sin ursprungsfamilj. Att kopiera sina föräldrar eller anpassa sig till familjens värderingar för att passa in, kallar jag för vår överlevnadsstrategi. När vi växer upp och bildar nya nära relationer, märker vi ofta att delar av detta gamla beteende inte gynnar våra nya behov eller behoven hos de vuxna vi älskar. Jag talar inte om lite mer högtflygande projekt typ: jag måste följa mina drömmar vad som än händer och inte heller individuell, andlig utveckling. Det är inget fel på de strävandena men i det härsammanhanget utgör de inte en naturlig konsekvens av våra nära relationer.

Idén är att mogna på ett sätt som innebär att vi gradvis blir vår egen person och att utveckla vårt beteende på ett sätt som våra nära och kära upplever som kärlek och som vi kan ta fullt ansvar för. Så länge vi håller oss på den stigen kan vi vara så autentiska som möjligt vilket ju är själva förutsättningen för den personliga närvaro som är nödvändig i relationer med barn och vuxna. Med lite tur och massor av kärlek från våra partners och barn kan vi växa upp och bli så värdefulla som det är möjligt att bli för våra nära och kära, vänner, arbetsplatser och samhället i stort – med andra ord; inse vår fulla potential. Om vi önskar expandera längre än så kan vi ta hjälp av konst, meditation, böner, hängivenhet, utbildning och förebilder, längs vägen.

Inom ramen för en kärleksfull vuxenrelation kan vi också utveckla våra färdigheter rörande kommunikation. Ett tillstånd av harmonisk kärlek lär oss inte så mycket i det avseendet – vi behöver konflikter, kriser och gemensamma projekt för att det skall bli möjligt. Vi måste uppleva våra begränsningar för att kunna växa.

Lärande har alltid ägt rum genom konflikt, dialog, iakttagande och lek i parrelationer och människor har alltid förändrats och mognat – även på den tiden då det var ett maskulint ideal att alltid förbli densamme. Skillnaden är att det nu kan bli en process i vilken vi frivilligt tar på oss ledarskapet. Sen familjeterapin gjorde entré har familjeterapeuter uppmuntrat båda parter till medvetenhet om destruktiva mönster och guidat dem genom en process som stöder förändring istället för att kräva den eller kritisera det pågående beteendet. När ett förhållande går igenom något som känns som Tredje Världskriget är det klokt att bjuda in en terapeut men så länge känslan av vänskap och kärlek fortfarande tycks vara inom räckhåll, klarar sig folk fint på egen hand.

Det är intressant hur detta passar ihop med våra djupast liggande behov: att vara värdefulla för de människor vi älskar. Så länge våra kärleksfulla känslor är synliga och hörbara när vi talar och arbetar tillsammans finns det bara en vettig sak att göra: njut av hur er ömsesidiga kärlek gör att du känner att du är helt okay som du är. Kanske för första gången i ditt liv. Efter 6-8 år kommer ni båda att uppleva en del frustration, antingen med det egna invanda beteendet eller med partnerns. För de flesta par kulminerar detta i en relationskris och det är nu ”vi” utvecklas till ”du och jag” och vi framstår som mer tydliga för varandra och då är det dags att börja överlägga kring förändringar.

Människor är krångliga! Vi kan inte förändras bara för att vi vill det. Personligt växande beror i stor utsträckning på timing, dagskvaliteten på förhållandet och vad vi är upptagna med i livet – vilket skulle kunna vara något helt annat än relationen/personligt växande. När saker och ting inte bara förändras av sig själva är det dags att lära sig hur vi kan uppskatta varandra och oss själva. Vi kan inte förändra varandra och vi kommer aldrig att bli perfekta.

Om läroprocessen skall kunna gå igång måste några få regler iakttas:

• Du kan aldrig kräva att din partner ska förändras eller växa som person

• Vi kan bara förändras när vi känner oss bekräftade och älskade som vi är och förmår acceptera oss själva som vi är. Kärlek och acceptans är förutsättningar för förändring.

• När du är olycklig i din relation förändra ditt eget beteende. Det kommer alltid att inspirera till förändring hos andra. Kanske inte den förändring du önskade dig, men det håller familjen dynamisk.

• Fråga din partner hur du kan hjälpa till och ge den hjälpen om du kan

Om vi lyckas betrakta detta som själva meningen med familjen kan vi undvika de mest destruktiva sidorna av vår envishet och undgå att isolera oss från varandra.

Översättning Kerstin Svart Eriksson

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul