Myten om trotsåldern - artikel av Jesper Juul

Det sämsta en förälder kan göra när små barn börjar säga ”nej”, är att bli trotsig själv.

När ett barn blir två år börjar en väldigt viktig fas i utvecklingen som människa. Trotsåldern är inte ett utvecklingspsykologiskt fackuttryck, men ett uttryck som har bitit sig fast i de flesta vuxnas medvetande. Uttrycket brukas dessvärre också ständigt av fackfolk. Sanningen är att trotsåldern bara finns som en myt hos de vuxna, och den ser ut att ha utvecklat sig till en permanent misstolkning av barnens beteende.

I tonåren börjar barnen att frigöra sig från den totala symbiosen med föräldrarna. Den symbios som hitintills varit förutsättningen för en trygg överlevnad.

Det börjar alltid med ett leende ”nej”. En slumpmässig dag säger man: ”Låt oss gå in och äta”. Barnet tittar på den vuxne, och säger ”nej” med ett nästan glatt leende runt munnen och ögonen. Från om med då är det svaret på nästan allt de vuxna säger eller vill.

Det glada leendet har ingenting med trots att göra. Det kan bäst översättas med: ”Jag har just upptäckt att du och jag inte är samma person. Vi är två olika personer. Är inte det kul?”. Med leendet och ordet ”nej” firar barnet upptäckten av sin egen självständighet. Både glädjen över och viljan till sin autonomi och självständiga utveckling varar under fredliga förhållanden i ett till ett och ett halvt års tid. Det bästa de vuxna kan göra, är att svara med vänligt leende och gå in till matbordet. Inom loppet av 15 sekunder följer barnet efter. Det gäller i stort sett i alla situationer.

Om den vuxne misstolkar barnets beteende (jag möter inte sällan föräldrar som på fullt allvar menar att barnet är ute efter att provocera), och bara ser ovilja och trots, börjar kampen mellan viljorna. Den kan i värsta fall utvecklas till en nästan oändlig räcka av små och stora maktkamper. Initiativet kommer nästan alltid från de vuxna, som på olika sätt lägger press på barnet.

Tryck orsakar mottryck! För en generation sedan besvarades det med ett kommando, idag oftare med en pedagogisk lärande förklaring. Båda sätten förvirrar barnet, som ju fortfarande hänger fast i symbiosen, och därför tror att mamma och pappa i likhet med barnet blivit glada för att barnet upptäckt sin egen självständighet. Resultatet blir besvikelse och frustration, som fort kan gå över i raseri och motstånd om föräldrarna ökar trycket.

De vuxnas förväntning om att ”nu blir barnet trotsigt” skapar motstånd mot att bli fråntagen sin självständighet just när barnet upptäckt den. Barnets leende ”nej” följs som regel snabbt av ett ”Kan själv!” och ”Vill själv!”. Just nu – när föräldrarna har vant sig vid att stå klara med samma hjälp och service som de har gjort i två år, och vant sig vid att barnet är helt beroende av dem – visar barnet att nu vill det ta över själv och bli mer självständigt. Det kan röra sig om att ta på sig jacka eller stövlar själv, eller förse sig med mat själv.

Denna begynnande vilja att klara saker själv är ju egentligen en gåva till föräldrarna, som hittills varit nödgade att vara till hands hela tiden. Likväl reagerar många föräldrar med att själva bli trotsiga. ”Nej, det har vi inte tid med!” ”Nej, det kan du inte!” ”Nej, du är för liten för att gör det själv!” Och trots föder trots.

Om tvååringen hade kunnat prata som en vuxen, skulle hon säga: ”Kära mamma och pappa! Nu är tiden kommen då jag ska lära mig att klara mig själv på många områden, där jag hittills varit beroende av er hjälp. Jag tror att det kan ta en vecka eller två att lära mig det mesta, men jag behöver er tillit till att jag faktiskt kan klara att lära mig det. Därför ber jag er om att ha tålamod, även om jag i början tar höger stövel på vänster fot.”

Det bästa föräldrarna kan göra är att titta vänligt på barnet, säga ”bra”, vända sig om och lämna rummet. På väg ut kan man vända sig tillbaka och säga: ”Bara säg till om du behöver litet hjälp”. Med en stående invitation som denna, kan barnet be om hjälp utan att känna sig förödmjukad.

Om de vuxna faktiskt inte har tid att vänta de få minuterna extra, kan de sätta sig på huk framför barnet och säga: ”Jag vet att du helst vill göra detta själv, men just nu har jag bråttom, så jag vill gärna göra det åt dig, om det går för sig?” De flesta barnen svarar fint på de fina frågorna.

I denna viktiga fas i barnens liv börjar de lägga fundamentet till sin egen självtillit och självkänsla. Ju mer de lär sig att klara, desto bättre känner de sina egna begränsningar. Det för med sig mer självtillit, och de lär sig att känna sig själv bättre. Reaktionerna från föräldrarna avgör om de blir stolta och kompetenta, eller om de känner sig dumma och till besvär. Starka och sunda barn ger föräldrarna en match ända fram till mål. De kämpar inte mot föräldrarnas auktoritet, utan för rätten till autonomi och organisk utveckling. Andra barn ger upp och blir klumpiga och hjälplösa, och det leder naturligtvis till irriterade föräldrar ett år senare.

Den så kallade trotsåldern är inte bara en avgörande fas i det enstaka barnets utveckling av självständighet och personlig kompetens. Den är också avgörande för hur förhållandet mellan barn och föräldrar utvecklar sig. Relevanta reaktioner och invändningar från föräldrar skapar ömsesidig tillit. Det motsatta skapar frustration och maktkamper. Själva myten om trotsåldern skapades i fjärran forn tid, då föräldrarna hade suverän makt – och rätten att utöva makten var central i barnuppfostran. Ett snällt barn var ett lydigt barn, och goda föräldrar var föräldrar som kunde konsten att få barnen att lyda och se ödmjukt ned.

Så är det inte så ofta i våra dagar, men det förhindrar inte att många föräldrar går in i otaliga maktkamper mot sina två-, tre- och fyraåringar. Först kränker de barnets integritet och ser förbi behovet att kunna klara sig igenom självständiga läroprocesser, och barnet protesterar naturligtvis. Nästa steg för föräldrarna är att sätta gränser istället för att ta ansvar för kränkningen av barnets gränser. Det är inte mycket rättfärdighet i det, sett med barnets ögon.

I loppet av de senaste 20 åren har mina kollegor och jag systematiskt ställt frågor om konfliktnivån i familjen när barnen är i denna utvecklingsfas. Vi har frågat bekymrade och utslitna tonårsföräldrar, och vi har i stort sett fått bekräftat att det förekom många maktkamper i åldern 2-4 år och det leder till att barnet möter puberteten väl förberett, klara att kämpa för sin personliga integritet. Orsaken är att puberteten är den andra möjligheten barnet har att finna sig själv och utveckla sin individualitet. ”Trotsåldern” är den första, och om den präglats av förbud, gränssättning och maktkamp, upplever barnet det som ett klart budskap: ”Det är inte ok att ta tillvara sin egenart och individualitet i den här familjen.”

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul