Syskonrivalitet

Författare Jesper Juul

Fråga

“Hej! Vi är en familj bestående av fyra därav två underbara små flickor. Den äldre systern fyllde två år under hösten och den yngre föddes under sommaren. Problemet – eller vår utmaning – är att den äldre systern slår sin baby syster. Ibland så hårt att babyn gråter.

Detta händer nästa dagligen och blev värre under vår semester för en månad sedan. Då den yngre nu är fem månader gammal och mycket mer aktiv i familjen så blir problemet större. Det är speciellt illa när babyn ammar, eller sitter i sin mammas knä eller ligger på golvet, då ”attackerar” den äldre – och än mer frekvent när pappan inte är hemma (han kommer
alltid hem mycket sent på eftermiddagen). Eftersom den äldsta själv är ett litet barn så förstår vi hennes svartsjuka men vi kan inte acceptera hennes beteende.

Vi har försökt att säga ”nej” eller att det inte är tillåtet. Vi har också försökt att förklara för henne att hon skadar sig lillasyster och gör henne ledsen. Vi använder en sträng röst men förutom detta så har inte hennes beteende fått några konsekvenser. Den äldsta börjar själv att gråta eller slår henne en gång till när vi är stränga mot henne.

Jag har försökt att ignorera hennes beteende vid några tillfällen men det känns fel. Samtidigt så säger den äldsta till mig att hon har slagit sin syster - om jag inte ser det själv. Hon är van vid att båda föräldrar tillbringar all sin tid med henne och har helt klart svårigheter i att acceptera att den lilla nu tar vår uppmärksamhet också. Vi har försökt dela på oss som föräldrar i ett försök att ge den äldsta mycket uppmärksamhet och tid. Innan detta så
behövde vi aldrig vara särskilt stränga som föräldrar men vad kan vi göra annorlunda för att få henne att sluta. Är den en övergående fas?”

Svar

Ni säger att:
“Hon är van vid att båda föräldrarna tillbringar all sin tid med henne och har helt klart svårigheter i att acceptera att den lilla nu tar vår uppmärksamhet också. Vi har också försökt dela på oss som föräldrar i ett försök att ge den äldsta mycket uppmärksamhet och tid.”

Det är en vacker tanke men tyvärr så är det omöjligt. Denna konflikt handlar om mycket
mer än att bara få tillräckligt med tid och uppmärksamhet. Vad som händer när man blir en storebror eller storasyster är att man drabbas av en plötslig förlust. Er dotter helt enkelt förlorade 50 % av allt som tidigare fanns tillgängligt hos hennes föräldrar under hela hennes liv. I vuxenvärlden motsvarar detta en situation när din man kommer hem en dag med
en ny kvinna och kräver att ni tre ska leva lyckliga tillsammans i ömsesidig
kärlek och förståelse.

Reaktionen från er två år gamla dotter är aggression – eller snarare en cocktail av sorg, ilska och känslan av att inte bli uppskattad – som tar sig uttryck genom aggressiva fysiska och verbala handlingar. Vad som verkar paradoxalt är logiskt.

Barn samarbetar med sina föräldrar i den mening att de imiterar deras beteende och gör vad de kan för att anpassa sig till deras behov och önskningar – de medvetna såväl som de omedvetna.

Under graviditeten med den yngsta så var er dotter omgiven av föräldrar och andra vuxna som uttryckte sin glädje, kärlek och lyckliga förväntningar riktat till den kommande nya familjemedlemmen. Hon har försökt så hårt som hon kan göra dessa känslor till sina egna även om hennes förmåga att förstå och föreställa sig ett liv med en baby syster är mycket begränsad.

När förväntningarna exploderade i glädje, lycka och kärlek efter födelsen så försökte hon att samarbeta med dessa emotioner också. Troligen under stark och kontinuerlig uppmuntran från föräldrar, mor- och farföräldrar, vänner och grannar som kom på besök redan första dagen och veckorna därefter. Alla dessa vuxna som genom sitt beteende visade ett entydigt
budskap. Det här är ren lycka och vi älskar alla den här nya babyn! Lika mycket som all denna kärlek och omtanke är en gåva till den nyfödda så gör det livet svårare för den äldre. Hon upplever en stark uppmaning att känna som de vuxna men samtidigt så erfar hon någonting som ingen annan verkar känna – förlusten. Under sina första år i sitt liv så lärde hon sig att förstå att er närvaro, medkänsla, uppmärksamhet och villighet att svara
an på hennes behov och önskningar var kärlek. Nu – helt plötsligt- så får hon mindre av allt detta och hon behöver dela det med en baby och detta får henne att undra om hon fortfarande är älskad.

Hennes seriösa dilemma är att hon helt plötsligt upplever en gigantisk förlust och att ingen utom hon själv verkar känna till det. Därför måste hon hantera sin förlust i sin övergivenhet och de flesta barn kommer faktiskt att kunna göra det inom några månader även om de blir anklagade för att vara svartsjuka och blir korrigerade och tillrättavisade.

Ni säger:
”Vi har försökt att säga ’nej!’ eller att det inte är tillåtet. Vi har också försökt att förklara för henne att hon skadar sin baby syster och gör henne ledsen. Vi använder också en sträng röst men förutom det så får hennes beteende inga konsekvenser. Och. Den äldre börjar antingen att gråta själv eller slår en gång till när vi är stränga mot henne.”

När föräldrar säger saker till sina barn som är meningslösa eller absurda i relation till det de upplever och försöker uttrycka, så kommer det att ändra din röst till en strängare inte att hjälpa. Istället så kommer detta att befästa barnets idé om att föräldern inte älskar henne längre och att hennes känslor är fel. I barnets hjärna betyder detta: ”Jag är fel!”

Det är därför hon blir upprörd och gråter och det är därför hon uppreparsitt budskap i förhoppningen att ni kommer att förstå henne.

Om en tvååring hade talets gåva och kunde uttrycka sin existentiella situation verbalt så skulle hon bjuda in sina föräldrar till att sitta ner och vara uppmärksamma. Hon skulle säga någonting i stil med, ”Jag vet att min baby syster är det viktigaste för er just nu och det är mer eller mindre ok för mig. Jag tycker också att hon är underbar och älskvärd och jag ser framemot den dagen när hon och jag kan leka tillsammans. Men just nu är min största oro att jag inte riktigt vet om ni fortfarande älskar mig som ni alltid gjorde och jag är helt desperate och rasande över detta. Kan någon av er vara vänlig och hjälpa mig med detta eftersom jag inte vill vara ett barn som ni inte tycker om”.

Men oturligt nog för tvååringen så behärskar de inte språket så bra och kan inte heller mobilisera de små musklerna kring stämbanden. I ytterligare ett år eller två så måste de använda sina stora muskler för att göra andra uppmärksamma på deras smärta, frustration och önskningar.

De behöver inte utmattade föräldrar och omöjliga försök att täcka över deras förlust. De behöver erkännande. Som ett alternativ till korrektion, skuld och tillrättavisanden så föreslår jag ofta att pappan i familjen ska ta hand om detta tema. Skälet till detta är att de flesta pappor måste gå igenom en liknande erfarenhet när det första barnet föds; att plötsligt förflyttas från att vara på plats 1 till plats 2 hos deras kvinnas personliga topp-tio lista – utan någon möjlighet att återta sin forna position.

Den vuxna mannen och pappan inser inom några månader att det finns en signifikant skillnad mellan en mammas kärlek till sitt barn och den kärlek hon känner för sin man och partner och hans känsla av svartsjuka avdunstar. För en två år äldre syster är det inte så. Hon måste dela samma slags typ av kärlek med ett annat barn. Hon tänker inte heller på detta sätt utan bara relaterar till sin akuta upplevelse av förlust.

Vad hon behöver är att hennes pappa tar henne i sitt knä eller på en promenad och säger någonting i stil med, ”Jag kan förstå att du känner för att slå den lilla ibland fastän du tycker om henne. Ibland känner jag på samma sätt. Jag känner inte för att slå henne men jag tycker att det är irriterande att hon upptar så mycket av din mammas tid och energi....Men jag tror att vi behöver vänja oss vid det... Tycker du också att hon är irriterande eller är du bara ledsen över att vi inte har så mycket tid över till dig nuförtiden?”

Det här behöver komma direkt från hjärtat! Det fungerar inte som en antivåldsstrategi. När det kommer från hjärtat så gör det mirakel – speciellt om pappan efter några dagar säger till sin fru. ”Jag tar hand om babyn för några timmar så att ni två kan sticka till köpcentret. Jag kan se att ni längtar efter varandra.

Efter ungefär en vecka så har det äldre syskonet slutat upp med sitt aggressiva beteende och justerar sina personliga gränser istället. Hon har nu lärt att personliga dilemman är välkomna i hennes familj och att det är säkert att vända sig till sina föräldrar när hon har smärta. Vid varje tillfälle som ditt barn ”missköter” sig försök att föreställa dig vad hon eller han försöker samarbeta med och du vill lära dig om inte bara ditt barn utan om dig själv också.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul