Det är inte alltid lätt att begripa sig på barn
Av Jesper Juul

Förr i världen tillhörde en typisk anorexifamilj den högre medelklassen, där det gällde att upprätthålla fasaden till varje pris. Allt var snyggt och prydligt på ytan, medan de olösta konflikterna hopade sig under mattan. Idag verkar det som om ett helt annat slags familjer får detta symtom.

Jag har blivit kontaktad av åtskilliga familjer som alla haft döttrar mellan tre och femton år med matvägran, och där den ena eller båda föräldrarna varit ”expert”: pedagoger, socionomer, psykologer eller läkare. Kännetecknande för dessa familjer har varit att de vuxna inte varit konflikträdda eller antiaggressiva i vanlig mening, snarare tvärtom. Minsta tillstymmelse till konflikt har ältats i timmar, ofta under rop och skrik.

Men i själva verket kanske vi bara bevittnar en ny version av den gamla medelklassprydligheten. Paradoxalt nog är utformningen av denna nya version av anorexifamiljen (och hetsätarfamiljen, bulimifamiljen, och familjen med de så kallade tyranniska barnen) bland annat en följd av den intensiva upplysningen på området. Föräldrar intresserar sig för sina barn som aldrig förr. De skaffar sig mycket information som de sedan använder sig av, inte sällan med ett förfärligt resultat.

Det blir förfärligt eftersom allt kommer ut genom finmaskigt pedagogiskt filter i hjärnan. Det skapas ett avstånd och den varma och innerliga reaktionen ersätts med den pedagogiska – och med pedagogisk menas här strategisk.

Det är svårt att hitta sin integritet som förälder, för det är på många sätt ont om förebilder. Vi är inte uppvuxna i en tradition av värme och innerlighet. Med undantag för den del som handlar om kyssar och smek. Men i det varma och innerliga ligger också till exempel rätten att vara orimlig.

Människor är nämligen allt annat än rimliga. Vi är irrationella, impulsiva, spontana och inkonsekventa – och gudskelov för det. Men när ungdomar idag gör sig lustiga över ordet ”rimlig” och använder det i alla möjliga märkliga sammanhang är det knappast någon slump, för sedan många år ska allting vara så rimligt att man kan spy på det: ”Nu får du vara lite rimlig!” ”Nu är du helt orimlig!” Som om ’rimlig” var en fastställd norm som vissa människor hade någon glädje av att leva upp till.

Mamma har läst,,,
Utöver att föräldrarna var experter hade anorexifamiljerna också det gemensamt att de inte hade särskilt mycket till övers för det etablerade behandlingssystemet. Alla hade ringt runt till människor som de hade större tilltro till för att få goda råd och alla hade fått samma råd: ”Var bestämd och kräv att hon äter.”

Detta förhållningssätt innebär i korthet: ”Flickan ska äta och därmed basta!” En av föräldrarna ska pressa henne att äta, oavsett hur lång tid det tar. I gengäld får flickan frihet att välja vem av föräldrarna som ska göra det. Nu kommer själva poängen: Flickorna i dessa familjer har med närmast osviklig säkerhet valt den av föräldrarna som inte har utbildning i ett lärar- eller vårdyrke.

Men i en av familjerna valde flickan mamman som var den av föräldrarna som hade utbildning i att sköta barn. Flickan var tio år och hade inte ätit sär- skilt mycket de senaste sex väl att dotterns matvägran hade sin rot i ett dåligt samspel mellan de vuxna i familjen, och att den därför var ett symtom på något mer grundläggande i det mellanmänskliga samspelet i familjen, men nu ville hon bara tala om symtomet och få några goda råd om hur de skulle få dottern att äta.
Modern var rädd att dottern skulle dö av svält, precis som de flesta av oss skulle vara i hennes situation. Jag sade att det enligt min uppfattning är viktigt att man visar barnet att man uppskattar den ansträngning det har gjort genom att få ett symtom, så att alla görs uppmärksamma på att något är galet.

Hon svarade att de hade gjort detta. Jag sade att jag tvivlade på det. Men hon vidhöll vad hon sagt. Jag frågade henne hur de hade gjort, vad de hade sagt rent ordagrant. Det var nästan som om hon läste ur en lärobok när hon svarade: ”Det är så att när man inte har det bra i sin familj och har svårt att prata om det, så kan det hända att…”

Hon hade gett flickan en förklaring på varför hon hade sitt symtom. Det var en bra pedagogisk förklaring som skulle ha varit relevant om den hade kommit från en professionell person utanför familjen. Sedan hade de börjat pressa flickan till att äta (och personligen tycker jag att det är ett utmärkt alternativ till sjukhusvistelse med ätträning och liknande).

Dessa föräldrar använde fem timmar om dagen på tre måltider (frukost, lunch och middag) och det tyckte mamman självklart var svårt att orka med. G sade att det ju faktiskt var en bra anledning för föräldrarna att träna på att säga hur de ville ha det, men det visade sig att de helt enkelt inte klarade av detta.

Så jag måste komma med ett konkret förslag. Flickan var utomordentligt envis. Det var tydligt att det gick bättre när föräldrarna gjorde förändringar i proceduren, men sämre när de fortsatte i gamla spår.

Jag hade klart för mig att hon inte hade en tanke på att ge upp. Därför tillrådde jag större valfrihet för flickan. Hon erbjöds fyra måltider om dagen och jag rådde föräldrarna att säga att de ville att hon skulle äta minst två. De kunde heller inte svara på hur mycket energi de var beredda på att lägga ner på det. De klarade helt enkelt inte att ta ställning till det.

Då föreslog jag att de skulle låta flicka få max fyrtiofem minuter för kvällsmålet. Även om det på sätt och vis innebar en stor lättnad för dem att kunna säga ja till förslaget och sätta dessa gränser, så var det fortfarande svårt.

När man själv har vuxit upp i en familj där ingen värnade om individens integritet är det inte så lätt att börja värna om sina egna gränser och få kontakt med sina egna basala behov vad gäller andra människor.

Barnet i centrum
Två saker är helt på tok i det här sammanhanget: Den ena är tron på att professionella uppfostrare har något som föräldrar kan kopiera. Den andra är den ideologiskt grundade idén om att sätta barnet i centrum, vilket har gjorts i en utsträckning som saknar alla proportioner. Det medför nämligen väldigt ofta att de mest medvetna och kunniga och belästa föräldrarna sätter barnet så mycket i centrum att de själva försvinner.

Det är så vi får till exempel de tyranniska barn som förstärker fenomenet: Ju mer de får sig serverat, desto mer kräver de! Eller också har det som barnen får en lite distanserad, kylig, pedagogisk karaktär som inte ger någon riktig näring utan bara är analytiskt mischmasch. Sedan är det inte långt till anorexin.

När idén om barnet i centrum löper amok begränsar de vuxna sina liv till enbart föräldrarollen – i varje fall när de är tillsammans med barnet. De ikläder sig rollen som föräldrar och försöker spela den så bra som möjligt, men glömmer att vara människor. Så barnet möter hela tiden en rollinnehavare. Det gör makarna också ofta i sitt inbördes förhållande, för den sortens beteende har en benägenhet att sprida sig.

Föräldrarna har lärt sig detta av dem som arbetar med barn, bland annat i förskolan. För ungefär trettio år sedan började man där att sätta barnet i centrum. ”Nu måste vi göra något för barnen”, sade man. Detta är skälet till att de vuxnas uppmärksamhet hela tiden riktats mot barnen vilket har smittat av sig på hemmen.

Jag har mött många frustrerade föräldrar som är besvikna och ledsna för att deras tonårsbarn plötsligt vägrar att följa med dem på semestern. Här har de i alla år anpassat semestern efter vad som varit bäst för barnen, och då går det varken att förstå eller stå ut med att ungarna inte tycker att det har varit toppen. Men det har det – naturligtvis – inte. Inte för att det är något fel att tillbringa semestern på ett barnvänligt ställe, men det är fel att göra det för barnens skull om det inte också tillfredsställer de vuxnas behov. Barn kan uppfinna och återuppfinna lekar och sysselsättningar under de mest säregna och omöjliga förhållanden, även när de är på semester med föräldrarna. Det viktigaste för barn är hela tiden att umgås med vuxna som kan vara modeller för hur man gör vuxna saker.

En annan sida av samma problem är att det finns många föräldrar som helt enkelt saknar den mest basala förmåga att vara tillsammans med sina barn på ett sätt som inte innebär ett lek- eller sysselsättningsprojekt utan endast en lugn och stilla samvaro barn och vuxna emellan.

Den viktigaste orsaken till detta är att den nya föräldragenerationen inte själv fått uppleva att vara tillsammans med sina föräldrar under hela dagar, veckor och månader utan vistats på institutioner som daghem och förskola.

De vet bara hur pedagoger och barn kan ha det tillsammans, och om det ”pedagogiska” inte ligger för dem kan man inte säga något om att de många gånger skickar barnen till förskolan även på sina lediga dagar.

Slutsatsen blir att under samma period som det pedagogiska budskapet har varit ”barnet i centrum” har samhället som helhet utvecklats på ett sådant sätt att barnets grundläggande behov av närhet och trygghet och kontakt har skjutits längre ut i periferin.

Mamma tycker inte om dig när du har symtom

På tal om missbrukade teser kan vi på Kemplerinstitutet, som har varit en viktig del av mitt yrkesliv under många år, gott börja sopa framför egen dörr. Vårt budskap om att barns signaler visar på mer grundläggande problem i familjen har även det ibland tagit sig rätt groteska uttryck.

Vi träffar föräldrar till barn med allvarliga symtom som nästan glömmer barnets påtagliga svårigheter blotta ansträngningen att hitta och bearbeta sina grundläggande problem. Ända tills de kommer att tänka på det och säger: ”Förlåt, jag vet mycket väl att det bara är ett symtom och att vi kommer att få jobba med det i åratal, men hur får jag henne att äta under tiden?’

Så låt mig genast slå fast: När vi anser att det är viktigt att tala om signaler är det dels för att understryka att det finns en mening i galenskapen, dels för att säga att ni ska låta bli att kritisera ungarna för att de ger dessa signaler!

Men detta betyder inte att man ska sätta sig ner och driva sin egen lilla psykologpraktik i familjen för att bli en bra förälder. Och bara för att barn och andra människor har goda skäl att göra som de gör behöver man inte alls utsätta sig för det. Man kan mycket väl stoppa det man inte tycker om, bara man inte rackar ner på personen.

Jag har mött ytterligare en obehaglig konsekvens av en halvprofessionell förståelse av symtom. I så kallade alternativa kretsar har det så småningom blivit närmast skamligt att ha symtom eftersom det visar att man inte har gjort ”rätt”. Och då är det plötsligt inte alls så långt till mamman som en dag måste inse att hon i själva verket sade till sin dotter: ”Jag tycker inte om dig när du inte äter!”

Mindre dramatisk, men minst lika farlig, är en annan aspekt av problemet som jag har lagt märke till. Många experters kunskap och insikt omvandlas till halvprofessionell oro för deras barn. Jag medger gärna att det inte är något helt lätt balansstycke att ha insikt utan att belasta barnet med denna.

När man är engagerad och vet en massa vill man självfallet ogärna ignorera ett symtom hos sitt eget barn.

Men om man hela tiden går och iakttar sitt barn ger man lätt barnet känslan av att det är något fel på det, att det är till besvär, om det är något som inte fungerar. Det finns ingenting som så kan rubba ett barns självförtroende som oroliga och bekymrade föräldrar.

Ner till grunden
Om detta är konsekvensen av upplysning, vad ska vi då ta oss till? Sluta med att informera om vad vi v et om barn? Eller åtminstone förse alla böcker om barn och föräldraskap med en varning:

Använd aldrig innehållet! Glöm det så fort som möjligt. Kan vara skadligt för barn!

Något måste i varje fall göras för att vi ska kunna ge information på ett sådant sätt att folk inte får den i vrångstrupen.

Kanske skulle man kunna nöja sig med att alltid framhålla den gamla goda principen som handlar om att säga ”jag vill” och ”jag vill inte” och ”jag tycker om” och ”jag tycker inte om” och ”jag accepterar” och ”jag accepterar inte”.

För det är ju precis sådant som man i dessa familjer inte klarar av att göra, hur mycket teori man än behärskar. De har konflikter, men de har aldrig några riktiga gräl. De byter utredningar och diagnoser med varandra

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Gothenburg 6th november 2017 Family-Lab International training. 7 education days + follow up.

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul