DITT BARNS FRAMTID ÄR HÄR-OCH-NU!
av Jesper Juul

Sedan medeltiden har föräldrar tänkt på, bekymrat sig över och planerat sina barns framtid och har mer eller mindre tagit barnens individualitet och öde som gisslan. Fram till andra världskriget var det en social nödvändighet och därefter kom en lång period, då social och ekonomisk trygghet hade första prioritet. Sedan blev vi rika och ”om du bara är glad” var mottot. Sedan millenieskiftet har föräldrarnas sociala ambitioner på allvar kommit på banan. Därmed blir det aktuellt att ställa grundläggande etiska frågor om den roll barn skall spela i föräldrarnas liv och i sina egna. Föräldrarnas ambitioner och planer är ofta motstridiga men de negativa följdverkningarna kan i ett viss utsträckning undvikas genom att ha fokus på barnets liv och interaktion med föräldrarna här-och-nu.

Vad vill du?

Vill du att ditt barn ”bara” skall vara ett lyckligt barn? Vilken roll spelar ditt barns utbildning och karriär i ditt liv redan nu? Vad är ditt största bekymmer? Vad är dina drömmar om framtiden och i vilken utsträckning gör de ditt barn till ditt eget personliga projekt? Vilken roll spelar det för dig, att ditt barn utvecklar sig till en sund och kompetent människa och medmänniska?

Att få barn är ju som utgångspunkt ett egoistiskt projekt. Vi får inte barn för barnens skull men för vår egen i hopp om, att deras existens skall berika oss. När barnen är en ren realitet sker det lyckligtvis oftast, att egoismen blir mindre och viljan till omsorg och ömsesidighet växer. Föräldrarnas attityder befinner sig ofta mellan två poler: Det ena extremen är ”Du är mitt barn och det är jag som bestämmer!” och den andra är, ”Mitt barn är hela mitt liv”. Mellan dessa två poler befinner sig massor av föräldrar med en mer balanserad inställning.

Oavsett vilket barn du har fått och vilka drömmar och bekymmer, som finns i dina tankar är det mycket du kan göra både rätt och fel men innan jag går in i detalj om detta, är det nödvändigt att föreställa sig ett generellt mål för våra barn både hemma och i de pedagogiska institutionerna. Jag vill tro, att de flesta föräldrar vill ansluta sig till en målsättning som går ut på, att våra barn som tjugoåringar gärna skall ha en hög grad av psykisk hälsa och ett fast fundament av psykosocial kompetens. Det betyder en välutvecklad förmåga att vara tillsammans med både sig själva och andra.

Detta mål är lika viktigt oavsett om det handlar om ett barn, som är fött frisk och stark, med en kronisk sjukdom eller en funktionsnedsättning, fattig eller rik. Det är en viktig förutsättning för att kunna lära – både i skolan och i livet – och det är det mest optimala ”immunförsvar” i förhållande till alla de faror som lurar. Oavsett om dina bekymmer eller din rädsla handlar om risken för missbruk, våld, ätstörningar och liknande så är vägen till detta mål det bästa förebyggande sätt vi känner till. Det är långt mer effektivt än gränser, beröm, regler, straff, moralisk upplärning eller fördömande och allt det andra, vi traditionellt satsar på som förebyggande.

Som helhet befinner vi i oss i dagens samhälle mycket långt ifrån att nå detta mål. På många områden har både vi vuxna och våra barn det bättre än kanske någonsin förr men i förhållande till psykisk- och social sundhet och generell livskompetens har våra ansträngningar hittills varit förgäves. Talen för missbruk och beroende växer och detsamma gör antalet barn, unga och vuxna i psykiatrisk behandling. Förbrukningen av antidepressiva, sömnmedel och alla andra produkter med relation till psykosocial hälsa är en katastrofalt stort och samtidigt med, att våra sociala- och hälsosystem blir dyrare och dyrare fungerar de sämre och sämre. Välfärdssamhällets dröm om att låta samhället ta ansvar för vår livskvalitet och hälsa har blivit en mardröm och den enda väg ut ur misären är det personliga ansvaret.

Vad kan jag göra?

Kärnan i det nämnda immunförsvaret består av följande komponenter:

• En sund självkänsla – dvs. upplevelsen av att ha värde för de människor vi älskar och av att vara bra nog och värda att älska precis som vi är – precis här och nu.

• Möjlighet till att vi kan utveckla oss om människor och utveckla hela vår potential - intellektuellt, manuellt och emotionellt. Detta stärker självtilliten optimalt.

Utvecklingen av dessa kvaliteter sker först och främst i familjen. De pedagogiska institutionerna har på goda grunder fokus på framtiden. De kan med stor fördel ha en större fokus på här-och-nu – det skulle främja barns inlärning – men de är traditionellt mer upptagna av att utveckla nya färdigheter.

En del av det moderna barnets problem är, att många föräldrar försöker att kopiera pedagogernas tankesätt och ”förser” sina barn med externa stimuli även under det, som egentligen skulle vara barnens fritid. Det kan vara så enkelt som konstant underhållning från TV och film eller som mer pedagogisk sysselsättning. Barnen blir överstimulerade och ”ute från sig själva” och de lär inte hitta vägen tillbaka till sitt eget inre liv, där t ex den äkta kreativiteten bor. Det samma gäller självklart många föräldrar. Resultatet är orimligt mycket osund stress, som skapar både psykosymatiska problem och så kallade beteendeproblem.

Om föräldrarna dessutom också har ambitioner på ett eller flera områden – dvs har fokus på framtiden – händer två saker. Den första konsekvensen är som redan nämnts stress. Barn kan faktiskt klara betydligt mer stress än de flesta vuxna men bara, om de också har lärt sig att stressa av. Detta kräver övning i att vända uppmärksamheten inåt – det är det som kallas ”Mindfulness”

Det andra som händer är lika viktigt för barns hälsa som utvecklingen av deras psykosociala immunförsvar. När ”mina vuxna” hela tiden är upptagna av nästa steg i min utveckling upplever jag, att jag inte är bra nog så som jag är just nu – idag – och det bromsar utvecklingen av en sund självkänsla. Den självkänsla som är många gånger viktigare för immunförsvaret än den självkänsla som kommer av uppfostran. Detta är självklart helt avgörande viktigt för barn, som är ”annorlunda” oavsett orsak.

Detta betyder helt enkelt, att föräldrarnas ambitioner och hemgjorda mål för barnens uppväxt, som ju i regel bygger på föreställningen om hälsa och lycka, mycket ofta blir den direkta orsaken till att målet inte nås.

Fråga vilken toppidrottare, framgångsrik affärsman, konstnär eller VD som helst över 45, om deras självförtroende och statussymboler har berikat deras liv som människor, föräldrar och partner. Svaret är ett nästan enigt ”nej”.

Föräldrar får mycket motstridiga budskap och det är inte konstigt, att de blir förvirrade. Den ena dagen är det viktigaste i världen skola och utbildning, nästa dag är det kost och så kommer psykisk hälsa, regler för alkohol osv. osv. Ett av problemen är att världen består av experter, som ju i bästa fall vet fantastiskt mycket om mycket lite. Ett annat och nog så allvarligt är, att våra politiker, eller mer precist de olika departementen i regeringen antingen inte pratar sig samman eller i varje fall inte bemödar sig med att samordna sina budskap och undersöka den enas påverkan på den andre.

Om vi drömmer ett ögonblick och föreställer oss, att Näringsdep., Hälsodep., Barn- och familjedep., och Utbildningsdep. satte sig ner vid samma bord, skulle det inte ta så lång tid, innan de upptäckte att utgifterna i de senare tre departementen är utan kvalitativ kontroll, eftersom de inte tar höjd för att t ex Kunskapsdepartementets många budskap ödelägger massor av barns och ungas kreativitet, livsglädje och allmän hälsa och därutöver skapar en grad av nervositet och stress i många familjer, som har ganska allvarliga konsekvenser för alla inblandade. Jag känner inte till en enda europeisk regering, där ett sådant samtänkande äger rum och det kostar oss alla många spillda miljarder.

Därför ligger det på föräldrarna att sortera och skapa helhet i barnens liv. Det tror jag inte man skall beklaga sig över men det skulle vara bra, om politikerna och ämbetsfolk gav en konstruktiv hjälp!

Oavsett om vi frågar hjärnforskare, de övriga naturvetenskaperna som sysselsätter sig med människors hälsa och trivsel, inlärningspsykologin eller utvecklingspsykologin, får vi samma svar: den bästa garanti för hög livskvalitet får vi genom att leva så mycket vi kan i nuet. Det är inte något fel med att sätta mål eller följa sina drömmar men utan reträtt, som nuet erbjuder hjärna, själ och kropp, går det sällan bra. Speciellt extraordinära prestationer kräver denna förmåga till att fokusera på nuet på samma sätt som goda mellanmänskliga relationer kräver förmåga att vara uppmärksam och närvarande.


Praktiska tips

De flesta av dagens barn får allt för mycket uppfostran och det gör av förklarliga skäl mindre och mindre intryck på dem. De har återigen blivit objekt för de vuxnas behov av att skaffa sig en positiv image och självbild. Cirka hälften av barnen underkastar sig detta behov hos de vuxna och den andra halvan kämpar emot. Antalet barn med så kallade ”omotiverade raseriutbrott” eller ”oppositionella syndrom” stiger och stiger och det enda uppenbara, de vuxna kan komma på, är att göra mer av samma sak.

Varför detta motstånd hos många barn? Eftersom essensen i budskapet är: ”Om det inte var för oss – dina föräldrar – hade det aldrig blivit en ordentlig människa av dig!” Alltså en fundamental misstroendeförklaring till barnets inneboende vilja och förmåga till att samarbeta och anpassa sig och ännu ett försök till att styra barnets framtid. De flesta vuxna är ännu inte speciellt intresserade av, vad och hur barn tänker. De är mycket mer engagerade i, hur och vad barn bör tänka. Oavsett hur mycket beröm och hur många kärleksförklaringar, det följer med på köpet, försvagar det barns självkänsla och många av dem blir det amerikanarna nu kallar ”inlärt hjälplösa”.

• Lösningen är lika enkel som den kan vara svår. Var tillsammans med ditt barn och helst utan så kallade pedagogiska leksaker. Var tyst och uppmärksam och lär något nytt om ditt barn varje minut. Ge aldrig lärande feedback – bara erkännande och personlig - och du kommer att uppleva, att en ny värld öppnar sig.

• När ditt barn säger, ”Jag har tråkigt!” behöver du inte få dåligt samvete och duka upp med en hel katalog av sysselsättningsalternativ (som ju ändå oftast blir avvisade.) Se vänligt på barnet och säg: Lycka till min vän! Det blir spännande att se vad du kommer på”. Långtråkigheten varar sällan längre än tjugo minuter – dvs den tid det tar en människa att ställa om från extremt stimulerad till att få kontakt med sig själv och sin kreativitet. Ge barnet ett gott exempel, när du själv märker den inre oron och rastlösheten, som barn kallar att ha långtråkigt. Stäng mobilen och TV och se vad som händer!

• När du t ex skall lägga ditt barn i säng eller bara avslutar dagen med några stilla minuter, är det en god idé att berätta lite om hur din dag har varit. Fråga inte om barnets dag – svaret kommer av sig själv! När du leker med din son, så låt honom ta initiativet i stället för att du styr.

• Var aldrig rädd för tystnad och pauser - det är det som skapar god musik – och försök att vara mycket mindre (över)ansvarig. Din föräldraroll står ofta i vägen för riktig kontakt, som du måste våga vara sårbar för att uppnå.

Ju fler minuter och timmar, du kan göra detta, desto mer stärker du ditt barns psykosociala immunförsvar och du behöver därför inte oroa dig för framtida olyckor. Det händer, eftersom du på detta sätt bygger en stark och sund relation mellan er och byggande är alltid att föredra framför reparation.

Ha det så trevligt!



Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul