En nyårshälsning från den svenska skolan
Text av Ueli Niederberger, Åre www.Family-Lab.se

Efter senaste Pisa rapporten är stämningen kring den svenska skolan lika mörk som dagarna innan jul. Låt mig därför tända ett ljus. Eller – ännu bättre – en hel gran. Lite hopp skadar inte i denna mörka tid.

Jag ska gå rakt på sak: Jag älskar den svenska skolan. Jag är stolt över den. Bortsett från vissa panikreformer som de senaste årens politik har åstadkommit är den möjligtvis den bästa Sverige någonsin haft. Kanske till och med den bästa i världen. Den svenska skolan är bred, öppen, mänsklig, kärleksfull och professionell. Den ser och utmanar barnen som helhet, inte enbart som kunskapsmaskiner. Befolkningsmässigt ligger Sverige på 89;e plats i världen - ett obetydligt land med begränsade mänskliga resurser. Men Sverige är den tredje största musikexportören i världen. Svenska filmindustrin tillhör internationellt sett till de bästa. Svenska författare läses över hela världen. Även svensk inredning och formgivning uppskattas stort runt globen och hela världen klär sig i kläder från svenska designers. Svenskar lägger ofta grunden till nya trender. Tänk även på Sveriges framgång när det kommer till dataspel. Eller sport. Det finns inget annat land så litet som Sverige som har lika många världsmästare i alla möjliga grenar. Svenskar vinner också världsmästerskapet i matlagning. Dessutom fungerar den svenska demokratin bättre än någon annan jag känner till. Jag tvivlar inte på att denna lista skulle kunna fortsätta med fler exempel, men det jag vill påpeka är tydligt: Svenskar är duktiga. Mycket duktiga. På mycket.

Mäter man skolans värde enbart i form av enkla kunskapstest är det samma sak som om man mätte en människas värde enbart utifrån några få förmågor. Här måste vi ställa oss frågan om vi vill ha barn och ungdomar som är mycket duktiga på några få saker eller om vi vill ha barn och ungdomar som utvecklas så långt som möjligt på många olika plan. Jag har gjort mitt val genom att bosätta mig med mina barn i Sverige. Jag vill att de har möjligheten att bli duktiga även på annat än enbart några ytterst få områden, på det som de brinner för och som de älskar. Det är klart att det tar tid och energi att utvecklas inom andra områden än enbart matematik, naturvetenskap och läsning. Det är klart att denna tid och energi måste tas från någonstans. Det är klart att vi betalar med en liten del av kunskap i kärnämnen om vi är måna om att se och utveckla även andra förmågor. Men jag tycker att det är värt det.

När jag skriver dessa rader så kommer jag att tänka på Sanna, en elev som jag en gång hade. Det var en del frånvaro, inget super intresse för kärnämnen, men däremot blev jag tårögd varje gång hon började sjunga. Hon är nog fortfarande inte någon mästare i svenskan och inte heller någon stjärna när det kommer till matten, men hon ägnar sitt liv framgångsrikt åt musiken. Jag undrar hur det hade gått för detta geni i ett land där bara kärnämnena räknas. Jag tänker även på alla dessa skidåkare som jag hade under åren. Jag kan försäkra er om att de mest framgångsrika inte alltid var de bästa i svenska. Men är det verkligen så farligt? Är det inte fantastiskt att de kan ha ett lyckligt och framgångsrikt liv trots att de inte briljerar i matematik? Jag undrar ofta om de inte möjligtvis har bättre liv än jag trots alla mina studier, min överlägsna läsförmåga och en gedigen kunskap om matte och naturvetenskap.

Jag har arbetat som lärare både i den schweiziska skolan och i den svenska skolan. I Schweiz hör maktmissbruk och kränkningar till vardagen för en elev. Lärare har nästan obegränsad makt och barnen ska lyda. Lärare har alltid rätt och deras egna förhållningssätt behöver inte granskas. Jag har sett med egna ögon vad sådana värden gör med barn. Jag har jobbat på högstadiet såväl i Schweiz som i Sverige och haft möjlighet att jämföra barn i årskurs nio. Efter att ha sett skillnaden i hur barnen mådde, vilken självklarhet och självkänsla de hade,
och hur mycket eget ansvar de tog var valet enkelt för mig. Jag ville att mina egna barn skulle bli som svenska barn.

Jag har haft förmånen att besöka många olika klassrum här i Sverige. Jag ser hur pedagoger arbetar med sina elevgrupper. Och dagligen rörs jag av hur otroligt bra våra pedagoger är. Hur många bra beslut de tar. Vilka underbara relationer de har med barnen. De flesta agerar i enlighet med modern utvecklingspsykologi och den nyaste hjärnforskningen. Det ska de ha en eloge för. Inte tjat och gnäll.

Jag har verkligen tröttnat på all kritik som hela tiden framförs. Häromdagen pratade jag med en lokalpolitiker som med största självklarhet konstaterade att det inte kan fortsätta på samma sätt som det gör i skolan. Att en stor reform behövs. Det fick mig att fundera. Visst, läser man tidningarna och lyssnar på politikerna får man verkligen den uppfattningen. Skolan fungerar inte idag. Den är faktiskt en renodlad katastrof. Landets framtid hotas. Jag är förvånad över att föräldrar fortfarande skickar sina barn till skolan!

Å andra sidan har jag mina egna upplevelser från mitt dagliga arbete i skolan. Och de säger mig något helt annat. Jag ser dagligen fantastiskt skickliga lärare göra sitt jobb. Jag möter underbara barn, inte fem eller tio utan hundratals. I ett samarbete som lyckas för det mesta. Jag hör skratt, ser intresse och engagemang, känner kärlek och välvilja. Visst, det finns mer eller mindre utmanande elever och det kan vara stökigt när ett stort antal tonåringar förväntas att sitta still hela dagarna i ett litet rum och lyssna på läraren, men bilden som man får när man läser vissa inlägg eller artiklar i olika slags medier som beskriver skolan som ett ställe där allt bara är kaos och ingen inlärning kan ske motsvarar inte på något sätt det som jag upplever i skolans vardag.

Det är klart att det finns utvecklingsområden men var finns inte det? Det är klart att det finns bättre och sämre skolor, och lärare, men i vilken bransch är det inte så? Speciellt upprörd blir jag när svaret på alla problem tros kunna hittas i ”den goda gamla tiden”. Var verkligen alla skolor så jättebra förr? Fanns det inga dåliga lärare på sextiotalet? Vill man se en riktig gammaldags skola kan man gärna åka till Schweiz eller Tyskland och se efter själv. Jag föreslår överhuvudtaget att vi går och ser efter hur skolorna är där man ligger bättre till enligt Pisa studien. För att sedan kunna bestämma oss för hur vi vill ha det. Jag tror att många politiker skulle bli förvånade över vad de kommer att hitta. Nej, jag föredrar skolan som den är i Sverige. Den är så som jag vill att en skola ska vara: ett ställe där hela människan kan utvecklas, där det finns plats för mer än bara matte, svenska och naturvetenskap. Jag är faktiskt övertygad om att den är framtiden. Jag tror att många av dessa som ligger långt framme i Pisa rapporten kommer att besöka Sverige om några år för att se hur vi gör för att fostra öppna, friska, medvetna och ansvarsfulla människor med bra självkänsla. Jag tänker på initiativ som ”Learning for well-being”, ett internationellt projekt som strävar efter en ny orientering i skolan där välmående och förmågan att leva ett bra liv står i centrum. Har ni någonsin forskat lite kring frågan hur det ser ut med psykosocial hälsa i länderna som ligger i topp i Pisa studien? Jag tänker även på ”Schulen der Zukunft”, ett nätverk som i de tysktalande länderna vill förändra skolan mot mer eget ansvar och läroglädje hos eleverna. Det är några av områdena där den svenska skolan kan framföras som positivt exempel.

Jag kan även tänka mig en annan vinkling. I många länder upphör skolplikten efter nio år. I Schweiz exempelvis slutar många elever efter nio år och påbörjar en yrkesutbildning. Många har börjat hata skolan redan i årskurs sju. De kommer aldrig att sätta sin fot i någon skola igen så fort de inte tvingas längre. I Sverige upplever jag att de flesta elever har kvar en positiv inställning mot skolan och lärandet när de slutar grundskolan. Utifrån ett sådant utgångsläge

undrar jag hur resultaten skulle se ut om man jämförde baskunskaperna ett antal år efter årskurs nio. Följer man den aktuella debatten om skolan så kunde man tro att en människas utveckling slutar efter årskurs nio!

Jag fylldes av hopp när jag såg att elevrådets ordförande Mimmi Gardebring försvarade vår skola i TV och förde fram mer omfattande resonemang och bättre argument än självaste utbildningsministern (trots att hans läs- och skrivförmåga förmodas vara bättre eftersom han gick i skolan när den fortfarande var ”bra”). Samtidigt funderar jag på hur det hade varit om utbildningsministern hade gått i skolan idag. Jag undrar om han hade lärt sig att lyssna på andra när de för fram bra argument. Kanske hade han till och med haft förmågan att läsa, förstå och tolka Pisa-rapporten ur ett mer nyanserat perspektiv?

Så, julen är över och jag hoppas att ljuset som jag tänt kan sprida lite hopp. Dagarna blir längre och solen återvänder. Jag kommer att öppna en flaska bubbel på nyårsafton och skåla stolt för vår skola. Inte för framtidens skola utan för den som vi har just nu. Skål alla elever och lärare som jobbar så hårt för skolan, ni gör den till den bästa Sverige förmodligen haft!

Ueli Niederberger,

Åre www.Family-Lab.se
Övriga författare