Artikel av Jesper Juul

Föräldrar som sparringpartner åt sina halvvuxna barn

I många familjer upphör samtalet mellan föräldrar och barn i takt med att barnen växer upp.

Några väljer att fortsätta att uppfostra sina stora barn långt efter det att uppfostran upphört att ha effekt, och i andra familjer skrumpnar familjekänslan ihop till ett praktiskt arrangemang som i ett kollektivboende. Men det finns alternativ till den smärtsamma tystnad som uppstår i många familjer när barnen böriar bli vuxna.

Föräldrarna kan i stället välja att bli sina barns sparringpartner och likvärdiga samtalspartner. Detta alternativ kan samtidigt lägga grunden för de kommande trettio årens förtrolighet och vänskap med de vuxna barnen.

Stora delar av den gammaldags barnuppfostran fungerade bara för att föräldrarna var villiga att backa upp den med olika former av maktutövning. Oavsett om det handlade om direkt våld, utegångsförbud eller hot av olika slag, så medförde det att barn och unga antingen avstod från att göra sådant som de inte fick eller bestämde sig att föra ett dubbelliv. Ett dubbelliv där den prydliga sidan vette mot föräldrarna och den mer experimenterande sidan mot de jämnåriga.

Idag, när många föräldrar har lagt maktutövningen på hyllan, händer det i en del familjer att det
Blir rätt tomt och tyst mellan parterna när barnen kommit upp i tio-tolvårsåldern. Det beror inte på att föräldrarna slutar att intressera sig för sina barn och inte heller på att barnen egentligen inte vill ha kontakt med föräldrarna. Tystnaden uppstår på grund av att föräldrarna helt enkelt inte vet vad de ska säga!

Några föräldrar uttrycker det på det här sättet: ”Det tjänar ju ingenting till att säga något, dagens barn gör ju i alla fall som det passar dem.”

Å andra sidan kan man få höra ungdomar säga: ”Det tjänar ingenting till att göra uppror, det är som att slå på en kudde.” Både barn och föräldrar vantrivs med att ha detta tomrum mellan sig, och speciellt föräldrarna är i en svår situation eftersom barnens och de ungas kritik ofta är alltför generell. De kan till exempel säga: ”Om bara våra föräldrar hade mer tid att prata med oss.” Eller: ”Om de bara ville prata mer med mig.”

En del av problemet ligger i att föräldrarna ofta upplever att deras barn inte är särskilt intresserade av att prata med dem, varken om sådant som föräldrarna tycker är viktigt eller om sådant som de föreställer sig är viktigt för barnen. Många föräldrar beskriver hur de upplever sina försök till samtal som pinsamma eller tillgjorda, och de har mycket svårt att se barnens fåordighet som något annat än brist på intresse att tala med dem.

Normerna utvecklas inte

I många familjer blir följden att barnen växer upp utan att deras normer, värderingar och moralbegrepp utvecklas och mognar. I andra familjer reduceras upplevelsen av att vara en familj till känslan av att ingå i ett mer praktiskt orienterat kollektivboende. Även om denna brist på samtal ytligt sett kan se mycket lika ut är bakgrunden mycket olika.

Några föräldrar upplever helt enkelt att de inte vet vad de ska göra och säga när de goda gammal- dags förbuden och förmaningarna inte fungerar. Andra föräldrar är så rädda att kränka eller manipulera sina barn att de helt glömmer att själva vara tydliga med vad de anser och bara frågar: ”Vad tycker du själv?”

Det finns också de som ihärdigt försöker upplysa barnen om vad som är rätt och fel, men på ett sätt som mycket snabbt antingen leder till att kontakten bryts eller förvandlas till en nästan oavbruten kedja av fruktlösa bråk och maktstrider.

Många föräldrar försöker intala sig att det nog bara beror på förpuberteten eller puberteten, eller också kan de försöka förklara situationen genom att hänvisa till ”tidsandan”. Men hur många förklaringar man än kommer på kan de inte dämpa vare sig barnens eller de vuxnas smärta över att kontakten brutits eller inskränker sig till praktiska överenskommelser eller planering.

Det som drabbar barn och unga är inte bara den mer personliga smärtan utan också att de på sätt och vis blir ”historielösa”. Detta ska inte uppfattas så att det nödvändigtvis skulle ha varit bättre om de bara hade övertagit föräldrarnas värderingar. Men det som händer är ofta att bristen på dialog inte ens får dem att kämpa för alternativ till föräldrarnas värderingar.

Bristen på dialog och motstånd gör det mycket svårt för dem att överhuvudtaget utveckla normer och värderingar som skulle kunna tjäna som motvikt till alla de många och snabbt skiftande trenderna.

För de svagaste av dessa unga blir resultatet ofta våld, skadegörelse och kriminalitet, och för de starkaste en märkbar brist på substans i deras umgänge med sig själva och det övriga samhället. Inte sällan märks detta å ena sidan som ett slags bekväm egoism, å den andra också som en längtan efter kontakt och efter att få vara viktig för de gemenskaper som de ingår i.
Men vad kan föräldrarna göra när
• de tycker att det är obehagligt att se sin fjortonåriga son på torget i staden med en starköl i handen?
• när de tycker att deras tioåring använder alltför många timmar varje dag att sitta på sitt rum och spela dataspel?
• när de tycker att dotterns eller sonens kamrater inte är lämpliga?
• när de tycker att deras femtonåriga dotter skulle vara mycket sötare utan de där tio ringarna i öronen och näsan?
• när de tycker att det är trevligt med en fest någon gång då och då, men inte två gånger veckan?

Finns det någon tredje väg man kan ta, om man varken vill tvinga på barnen sina egna normer eller bara strunta i det?

Ja, det gör det, men låt oss först titta på ett par exempel, där kontakten var på väg att brytas eller reduceras till formell konversation.

Jag kan inte lita på mamma längre!
Det första exemplet handlar om en flicka på tretton år som mitt i ett familjesamtal om något helt annat plötsligt vände sig till mig med följande uttalande: ”Mitt problem är att jag inte längre kan lita på mamma! ”

Modern blev chockad och mållös, och eftersom jag visste att hon var både engagerad och ansvarskännande kom dotterns utspel som en överraskning också för mig. Flickan berättade därefter hur hon under en månads tid hade känt sig osäker och nervös för att hon för första gången skulle gå på disko på ungdomsföreningen. Hon hade bland annat varit helt villrådig när det gällde vad hon skulle ha på sig. Hon hade därför provat sju olika kombinationer och för var och en av dem frågat sin mamma: ”Kan jag ha det här på diskot?” Varje gång hade modern svarat: ”Javisst, det är snyggt.”

”Så du kan ju själv förstå”, sade dottern, ”att jag inte kan lita på henne.”

Både modern och jag förstod direkt vad hon menade. I det här fallet var skälet till att modern inte tog tydlig ställning att hon plötsligt hade blivit orolig för att hennes annars så karska och självständiga dotter höll på att bli osjälvständig. Så av rädsla för att påverka henne hade hon valt att hålla sig neutral.

I det andra exemplet söker en sjuttonårig flicka min hjälp för att hon är förtvivlad över förhållandet till sin pappa. Hon är tyngd av skuldkänslor dels för att hennes relation till föräldrarna varit mycket problemfylld ända sedan hon kom i puberteten, dels för att de fortfarande inte kan prata med varandra.

Flickan hade flyttat hemifrån ett år tidigare, och det är inte längre en ständig strid på kniven som det tidigare var. Men både hon och fadern saknar den närhet och förtrolighet som de en gång haft med varandra.

Just nu har flickan ett problem. Hon ska nämligen välja utbildning, ett val som hon och fadern ser mycket olika på. Han tycker att hon ska skaffa sig en ordentlig utbildning och hon brinner för att bli bildkonstnär.

Även när hon var fjorton femton år hade det funnits konkreta orsaker till deras konflikter. Hon slarvade med skolan, var borta på nätterna, vägrade stundtals att tala med sina föräldrar, och hade en pojkvän som var sex år äldre än hon och kom från en helt främmande miljö.

Hennes far var en mycket ansvarsmedveten, engagerad, välformulerad man med god argumentationsförmåga. Han hade alltid velat att hans dotter skulle veta var hon hade honom. Han hade tyckt att det var viktigt att låta henne få del av hans faderliga perspektiv och livserfarenhet.

Å andra sidan var flickan lika välformulerad, energisk och stabil som sin far.

Längtan efter harmoniskt samspel

Situationen är på många sätt klassisk. Vi har här en dominerande far av besserwissertyp som vet vad som är bäst för dottern. Och vi har en dotter som slåss för rätten att leva sitt eget liv på sina egna villkor.

För bara ett par generationer sedan skulle det antingen ha lett till att dottern hade måst ge vika eller till att kontakten emellan dem helt hade brutits.

Men idag var både far och dotter i stånd att se bakom maktkampen och formulera sin längtan efter ett mer harmoniskt samspel med varandra.

Vad som gått snett dem emellan var naturligtvis lätt att begripa. Fadern gjorde i övermått det som modern i det förra exemplet försummade.

Men han glömde det som den mamman försökte, nämligen att vara mer intresserad av vem dotter var och vad hon tyckte och upplevde än vad han trodde var bäst för henne. Hon märkte alltid hans engagemang, men aldrig hans intresse. När pappan lyckades förstå skillnaden blev hans egen kommentar: ”Det blir svårt att förhålla mig så till en annan människa. Det har jag faktiskt aldrig försökt.”

Det han hade gjort under hela flickans uppväxt var att dels skildra sina personliga livserfarenheter, dels formulera några generella ”sanningar” som var viktiga för hans generation och för honom i den ställning han hade i samhället. Dessutom hade han också påpekat en rad ”objektiva sanningar” som han menade att det var bra att beakta om man vill få ett gott liv.

Varken hans synpunkter eller uppfattningar var särskilt ”gammalmodiga” eller märkliga – de var ett mycket bra uttryck för hela medelklassens snusförnuft – och då han dessutom var välbegåvad och hade lätt att argumentera, var han självklart ingen lätt match för sin dotter.

Det han hade glömt var att intressera sig för VEM hans dotter var: hur hon tänkte, vilka värderingar hon hade, hur hon som människa både liknade och var olik honom. Därför blev de flesta av hans goda råd och påpekanden ofruktbara och meningslösa för dottern, och därför blev båda ensamma i varandras sällskap. Och man skulle kunna tillägga: Kanske var det därför som dottern hade övergivit språket som sitt personliga uttrycksmedel och vänt sig till , färgerna och bildspråket?

Denna flicka hade starka band till sin pappa och utan en meningsfull dialog med honom skulle det bli svårt för henne att finna sig själv. Även om det troligen skulle lyckas hade det säkerligen varit med tio eller femton års försening. Så länge hon inte kunde finna sig själv och bli klar över sin egen identitet, var det svårt för henne att välja sina mål i livet och därmed kom hon att inse att faderns ängslan och fördomar varit befogade.

Han hade å sin sida naturligtvis svårt att se sig själv som en stor del av den blockering som hindrade henne att ”få ordning på sitt liv”.

Framtiden får utvisa om pappan kan koppla samman sin kärlek och sitt stora engagemang med det intresse för hennes person som kan göra honom till en central del av lösningen i stället för till en del av problemet.

Maximalt motstånd utan att skada
Den tredje vägen kan kanske illustreras bäst genom att likna föräldrarnas roll vid sparringpartnerns. Uttrycket är hämtat från boxningsvärlden och beskriver en träningspartner som bjuder boxaren ett maximalt kvalificerat motstånd utan att tillfoga honom skada.

Det säkraste sättet att göra det på som förälder är att ge uttryck för vad man själv tycker, tänker och vill utan att förvänta sig att barnet ska tycka, tänka och vilja detsamma. Med andra ord handlar det om att vara ärlig och kärleksfull gång och om att vara trogen mot sig själv och ge den andra samma möjlighet.

Det är inte någon stor skillnad mellan att vara en bra sparringpartner åt sitt barn och att ge sin vuxna partner ett fruktbart motstånd. I ingetdera fallet handlar det om att få rätt eller att få sin vilja igenom. Det handlar om att uttrycka sig själv på ett sätt som gör intryck, och om att bli tagen på allvar.

En av de allra viktigaste förutsättningarna för att man ska bli tagen på allvar som förälder är naturligtvis att man kan konsten att ta sina barn på allvar. Dessutom måste man avhålla sig från att kritisera, förlöjliga och göra ner barnen och deras synpunkter.

Om man har mött sin son med en öl i handen ute på stan gäller det alltså att sätta sig ner och fundera ordentligt och försöka hitta det starkast möjliga och mest exakta uttrycket för sitt obehag. Därefter gäller det att finna en tidpunkt då man har någorlunda god kontakt med honom och då man kan uttrycka sina åsikter och sin hållning. Det är ingen bra idé att ställa till med skandal mitt på gatan och inte heller att kasta sig över honom så fort han kommit innanför dörren därhemma. Eftersom föräldrar är olika är det omöjligt att ge ett generellt råd om vad man kan säga.

Men om det handlade om mig, skulle jag förmodligen säga någonting i stil med: ”Häromdagen såg jag dig gå runt på stan med en öl i handen, och jag måste säga att det gillar jag bara inte. Jag vet mycket väl att jag inte kan hindra dig att göra det, men du ska veta att jag tycker så illa om det att jag måste be dig sluta upp med det!” (Det är inte så viktigt om den emotionella bakgrundsmusiken utgörs av gråt, förtvivlan eller raseri. Det viktigaste är att det känslomässiga engagemanget är tydligt.)

Om pojkens reaktion blir: ”Äh, lägg av, det gör ju alla”, skulle svaret kunna vara: ”Jag struntar i alla, men jag struntar inte i dig.” Om sonens reak- tion blir: ”Det kan inte du bestämma”, skulle svaret kunna vara: ”Det vet jag mycket väl att jag varken kan eller ska, men du ska i varje fall säkert veta vad jag tycker.”

Längre behöver samtalet om den här saken inte vara. Det viktiga är att göra intryck och inte att bli ense, och det är dumt att börja komma fram till överenskommelser vid en tidpunkt då det intryck som man har gjort ännu inte haft tid att sjunka in.

Det är viktigt att den vuxna månar om barnets värdighet. Det gör man bäst genom att låta bli att manipulera och genom att uppmuntra barnet att uttrycka sin egenart.

Om den vuxna anser att det är nödvändigt att göra en överenskommelse e eller att diskutera konsekvenser är det klokt att vänta: ”Okej, nu vet vi var står båda tvä. Låt oss i lugn och ro grunna på det här, så kan vi ta ett snack igen om ett par dagar.”

Som föräldrar glömmer vi ofta hur överväldigande mäktiga vi ter oss i barnens och de ungas ögon. När de står där framför oss med all sin ungdomliga råstyrka och slungar hela sitt motstånd och skenbara förakt rakt i ansiktet på oss, glömmer vi att vi fortfarande representerar den oinskränkta makten och att det handlar om mycket starka känslor hos den som vill markera sin egen individualitet.

Om det visar sig att pojken fortsätter med att till- bringa fredagseftermiddagarna på samma sätt, finns det inget annat att göra än att försöka om och om igen. Bortsett förstås från möjligheten att använda sitt fysiska eller ekonomiska överläge, vilket med största sannolikhet skulle leda till att han nästa gång går omkring med två öl.

Mitt framför ögonen på oss

När föräldrar har svårt att finna de rätta orden och ibland inte hittar några alls, skyller många paradoxalt nog på att det på senare år har blivit en mycket större öppenhet mellan föräldrar och barn. Många av de saker som barn förr höll hemliga för sina föräldrar gör dagens barn och unga så att säga mitt framför ögonen på dem.

Vi har vuxit upp med att dölja saker för våra föräldrar och därför har vi inte själva haft några modeller för hur man kan förhålla sig. Här gäller, som på så många andra områden i den moderna barnuppfostran, att vi som föräldrar saknar förebilder och själva måste bana nya vägar.

Det medför å ena sidan en kolossal frihet att vara kreativ och personlig och å andra sidan en känsla av vanmakt och rådvillhet. Den bästa hjälpen kan man många gånger få i en direkt dialog med barnet. Till exempel: ”Hörru du! Det är en sak som jag måste tala med dig om, eftersom jag inte kan reda ut vad jag känner och tycker. Häromdagen såg jag dig inne i stan med en öl i handen tillsammans med några av dina vänner, och det gillade jag inte. Först fick jag lust att rusa fram och rycka den ur handen på dig och skicka hem dig med order att gå till sängs. Men å andra sidan har jag ju inte lust att vara någon mossig sträng idiot till farsa som bara ska bestämma allting. Jag tror det skulle vara till hjälp för mig om du säger vad du själv tycker om det här.”

Den nödvändiga dialogen
I takt med att vuxnas maktmissbruk gentemot barn minskar och att barn och unga därmed får möjlighet att utvecklas på ett långt friare sätt, ligger det allt närmare till hands att jämföra den nödvändiga dialogen mellan halvvuxna barn och deras föräldrar med den typ av dialog som är nödvändig också mellan vuxna om deras förhållande ska kunna vara utvecklande och inspirerande.

Denna form av dialog mellan män och kvinnor är fortfarande i sin linda, och det är därför naturligt att det kan vara svårt att finna ett sätt att uppträda mot barn som både tillfredsställer de vuxnas behov av att ha inflytande och barnens behov av individualitet.
Det blir allt nödvändigare att ersätta eller nyansera några av de traditionella symbolerna för kärlek, intresse och engagemang.

Det finns till exempel en gammal tradition som innebär att föräldrar visar sitt intresse för barnen genom att fråga ut dem om deras göranden och låtanden. Många föräldrar fortsätter med det långt efter det att barnen har slutat att ge meningsfulla svar.

En dialog där den ena parten ställer frågor och en andra svarar är inte någon likvärdig dialog. Och det kan bli mer än svårt för den som ska svara att förstå om de många frågorna är uttryck för intresse, omtänksamhet, nyfikenhet eller kontrollbehov.

När stora barn slutar upp med att svara eller svarar enstavigt är det därför oftare ett uttryck för osäkerhet än för motvilja.

Vi kan som exempel ta den klassiska situationen där man fram emot kvällen frågar sina barn hur de haft det i skolan och på fritidshemmet eller med kamraterna. Om man inte får något riktigt tillfredsställande svar kan man i stället gå över till en långt mer likvärdig modell.

Försök vänta en timme och tänk efter om du själv har upplevt eller tänkt någonting under dagens lopp som du tycker har varit spännande eller engagerande. Om du har något sådan på hjärtat, berätta det då för barnet vid en tidpunkt när du känner att kontakten är etablerad. Troligen kommer barnet, omedelbart att berätta om något som det har på hjärtat.

Detta sätt att göra det på ger en mycket mer öppen och gedigen kontakt, men det känns i början lite konstigt att byta ut rollen som intervjuare mot rollen som berättare.

På samma sätt blir vi tvungna att ge upp vuxenrollens traditionella besserwisserattityd. Vi
måste byta ut den tydliga undertonen av att det är ”för ditt eget bästa” mot mycket mer personliga markeringar och uttalanden. Vi måste lära oss att uttrycka vilka vi själva är och vad vi står för i stället för att tala om för barnen hur de borde vara.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul