Gemensam vårdnad
Av Jesper Juul

Lagen om gemensam vårdnad har sina rötter i meningsfulla begrepp som rättvisa och jämställdhet. Den skulle bland annat mjuka upp den mångåriga juridiska traditionen att modern alltid tilldelades vårdnaden av gemensamma barn vid skilsmässa. Men lagen har på många sätt blivit ett exempel på hur även de bästa intentioner kan göra livet otroligt komplicerat för de människor vilkas tillvaro de skulle underlätta.

Psykologiskt sett är begreppet gemensam vårdnad på många sätt tämligen absurt, då det ju krävs en mycket hög grad av samarbetsförmåga och samarbetsvilja för att praktisera gemensam vårdnad – och dessutom en betydande flexibilitet och anpassningsförmåga. Då de flesta äktenskap som upplöses gör det bland annat därför att dessa grundläggande förutsättningar saknas eller inte kan fås att fungera praktiken, kan man på goda grunder fråga sig om det är rimligt att förvänta sig att de plötsligt skulle kunna växa fram, när skilsmässan är en realitet.

Lagen tillämpas ofta på så sätt att vårdnaden blir ”delad”, vilket vill säga att barnen uppehåller sig ungefär lika mycket hos fadern som hos modern, något som definitivt inte gör saken lättare – speciellt inte för barnen.

Allt detta innebär att det i reglerna om gemensam vårdnad finns en rad risker och fallgropar som det kan vara viktigt att vara uppmärksam på när man ska fatta sitt beslut eller står där med en överenskommelse om vårdnaden som inte fungerar tillfredsställande.

Partnerskap och föräldraskap

När man har skilt sig är det mycket viktigt att ha klart för sig att partnerskapet är förbi. Det betyder att man inte längre har någon rätt att blanda sig i den andras privatliv eller ha synpunkter på den förra partnerns personlighet och också att man inte längre kan komma med förslag på hur den andra ska leva sitt liv.

Detta kan kanske vid första anblicken verka självklart och oproblematiskt, men vi upplever ofta att det är just det här som är svårast för två människor som skilt sig. Självfallet finns det många skäl till det. När man under många år har försökt påverka eller rent av förändra en annan människa för att få förhållandet att fungera, är det svårt att helt plötsligt sluta med det.

Det är naturligtvis särskilt svårt när denna andra människa för långa perioder ska vara den andra av ens barns två viktigaste vuxna. Hur ska man i själva verket tryggt kunna överlåta sina barn till en människa som man själv upplever det som destruktivt att leva ihop med?

Inte desto mindre är det av helt avgörande betydelse för ett framgångsrikt gemensamt föräldraskap att parterna bokstavligt talat håller fingrarna borta från varandras liv. Det innebär vidare ofta att man måste ta ansvar för sitt eget misslyckande – detta att man inte förmådde vara en inspirationskälla i den andras liv eller påverka det inom ramarna för ett kärleksfullt samliv. Det kan vara oerhört svårt att göra, särskilt under de allra första åren efter skilsmässan då de flesta fortfarande är benägna att fokusera på den förra partnerns fel och brister. Det är inte det lättaste sättet att bli vuxen på, men det är nödvändigt.

Man gör alltså klokt i att inte blanda sig i den andras privata och personliga liv, och det är likaledes klokt att säga ifrån om den andra känner behov att anförtro sig åt en.

För att genomföra detta måste man ofta ta på sig ännu ett betydelsefullt ansvar: ansvaret för att ha valt just den far eller mor till sina barn, som man faktiskt en gång har gjort. Vi kan skiljas från våra barns far eller mor, men barnen har just den pappan eller mamman under resten av sina liv och det är ytterst vårt ansvar, och bara vårt.

Samarbete
Att samarbeta kring barnen kan vara svårt nog för två människor som lever ihop och älskar varandra. När man slutat med bägge delar ställer samarbetet mycket stora krav på båda parters ansvarskänsla och flexibilitet.

Det krävs bland annat att utgångspunkten för samarbetet är så ärlig och realistisk som möjligt, vilket innebär att den grundar sig på de båda vuxnas önskemål och behov. Just de vuxnas önskemål och behov är ofta det som är mest förbjudet att tala om i denna situation, så därför talar de flesta om dem genom att kalla dem för barnens behov.

Därigenom mister de vuxna sin trovärdighet på minst två sätt. För det första blev barnet avlat och satt till världen på grund av föräldrarnas behov. Och föräldrarna skildes senare på grund av sina behov. För det andra är det slående hur föräldrar i denna situation har en tendens att beskriva barnets behov på ett sätt som precis motsvarar deras egna behov.

Det betyder inte att barnens behov inte är väsentliga eller att de inte ska spela någon roll för samarbetet, men grundvalen måste vara de vuxnas önskemål, behov och möjligheter. Det betyder inte heller att de vuxna alltid kan få vad de önskar, utan bara att det är viktigt att de vuxnas önskemål är utgångspunkten vid en förhandling om de minst otillfredsställande lösningarna.

En sådan ansvarsfull och flexibel lösning fordrar att parterna har blivit det man skulle kunna kalla ”ordentligt skilda”. Det innebär bland annat att de vuxna, eventuellt med hjälp utifrån, måste röja upp bland de attitydmässiga, känslomässiga och materiella konflikter som har blockerat kommunikationen dem emellan och som har förvandlat varje samtal och förhandling till en maktkamp.

Här gäller samma princip som innanför äktenskapets eller parförhållandets ramar: Det bästa man kan göra för sina barn är att göra det som är bra för en själv. Detta gäller naturligtvis särskilt när barnen är små och därför inte kan tala i egen sak.

Dessutom är det viktigt att från början göra klart för sig att samarbetet kan bli utsatt för stora påfrestningar vid personliga och geografiska förändringar. Den man tidigare sammanbott med kan flytta ihop med en ny partner som man själv inte gillar och som barnen kanske inte har det bra hos, och det nya förhållandet kan till och med visa sig fungera så dåligt att det leder till en ny separation.

Eller också kan den förra partnern trots alla löften och avsiktsdeklarationer flytta till en annan del av staden eller landet. Ingen av oss kan fatta beslut som binder oss tio eller femton år framåt i tiden.

Barnens situation

En nästan vuxen pojke på arton år sade en gång då hans föräldrar hade bestämt sig för att skiljas: ”Det borde finnas en lag som förbjuder föräldrar att skilja sig innan barnen fyllt trettio!”

De flesta barn i världen är ense med honom. Trots alla problem och stridigheter har barn endast en önskan, nämligen att deras föräldrar reder upp det hela och fortsätter att leva ihop. En skilsmässa ställer mycket stora krav på barns förmåga till samarbete, och det blir säkert inte lättare om barnen också ska byta hem och familj ett par gånger i månaden eller oftare i ett växelvis boende.

Det betyder inte att jag vill avråda från ett sådant arrangemang eller påstå att det nödvändigtvis är till skada för barn. Men det förutsätter, som jag nämnt tidigare, att de vuxna rensat upp ordentligt i sina inbördes konflikter, eftersom det annars slutar med att barnen blir gisslan i föräldrarnas inbördes strider.

Även om denna sida av saken har klarats av måste man vara beredd på en rad svåra situationer där det behövs samarbete, överblick och flexibilitet. Små barn kan exempelvis inte komma till sina föräldrar och säga: ”Nu vill jag tala om något för er. Det är väldigt jobbigt för mig att behöva anpassa mig till verkligheter hela tiden. Jag föreslår därför att ni ser till att jag kan få bo hos den ena av er under en längre period. Inte för att jag inte fortfarande älskar er båda lika mycket, utan för att det helt enkelt är för ansträngande för mig att anpassa mig till det sätt ni ordnat ert liv på.”

Barnen kommer i stället, alldeles innan de ska iväg, att säga till sin mamma att de inte vill åka till pappa. Eller de kan bryta ihop och bli alldeles olyckliga eller ”omöjliga” när de kommer hem från pappan. Om man inte håller tungan rätt i munnen i den situationen och verkligen bryr sig om barnets situation. Är det frestande att tolka vad barnet säger så att det passar in på ens egna önskningar och farhågor.

Generellt sett får man vara beredd på att barn alltid krånglar på ett eller annat sätt de första dagarna sedan de kommit tillbaka till exempel från mamman eller de första dagarna de är hos henne. Detta är allmänhet bara ett uttryck för hur svårt det är för barnet med ett växelvis boende, och inte som många felaktigt tror uttryck för de känslor som barnet hyser för den ena eller den andra av sina föräldrar.

Se barnet
Det är viktigt att man ofta tar initiativ till att tala med barnen om hur man krånglat till deras tillvaro och ger sig tid att lyssna på dem. Man kan ta barnet i knät emellanåt eller krama om honom eller henne och säga: ”Det måste vara svårt för dig att bvta familj hela tiden. Tycker du också det ibland?”

Barnet känner sig därigenom sett och får möjlighet att uttrycka sina egna tankar och känslor. Det är till exempel inte tillräckligt att fråga om det är något ”som är på tok”, för barn är ofta alltför lojala mot föräldrarnas överenskommelser för att ge uttryck för vad de egentligen tänker och känner.

När barnen blivit äldre, vanligen när de kommit upp i tolv- till fjortonårsåldern, är det klokt om föräldrarna förberett sig på att de kommer att be om att få bo hos den ena av dem, ofta hos den av motsatt kön. Eller de kan be att få byta bostad om föräldrarna delat upp barnen mellan sig. Det har att göra med att de flesta barn är kloka nog att försöka rätta till den inre obalans som det medför att växa upp i ett växelvis boende eller med endast en av föräldrarna. Detta förutsätter naturligtvis att föräldrarna vid det laget är genuint uppmärksamma på barnens behov och inte fortfarande sitter fast i den gamla maktkampen.

Alla barn och vuxna är olika, och det är naturligtvis inte möjligt att skildra alla dessa olika människors reaktioner på begreppet gemensam vårdnad i ett enda kapitel. Ovanstående är ett försök att skildra några av de mer allmänna problem som det kan vara viktigt att vara förberedd på. Barns och vuxnas känslor är varken demokratiska eller rättvisa. De är inte heller odemokratiska eller orättvisa, de hör bara hemma i en helt annan kategori. Med våra nuvarande kunskaper om hur barn upplever en skilsmässa och om vilken betydelse den kan få för deras liv i fortsättningen, står det klart att det är helt avgörande att föräldrarna behandlar varandra civiliserat, vilket alltså bland annat betyder att de visar sin förmåga att se längre än till sina egna känslor, uppfattningar och attityder.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul