Gränssättning – om att visa sina gränser
Mamma och pappa är oeniga om fysiska lekar
Det går ut över föräldrarnas förhållande – och lille Tom

Fråga:
Jag har ett problem med sättet min man fungerar tillsammans med vår son Tom, som snart är 3 år.

Min man och jag har mycket olika uppfattning om gränser. Jag är uppvuxen i en familj med alkohol och våld (mellan mina föräldrar), mycket öppen sexualitet – som var vanligt i många miljöer på 70-talet – och jag är skilsmässobarn. Det har präglat mig mycket, och jag har känt att min systers och mina gränser blev överskridna när vi var barn. Vi såg för mycket och hörde för mycket.

Min man är uppvuxen under mer ordnade förhållanden, men hans mamma var psykiskt instabil och gav inte mycket närhet till sin son.

Han såg aldrig föräldrarna kramas eller kyssas, och han har aldrig känt att föräldrarna älskade varandra.

Ända sedan Tom var ungefär 9 månader har min man kunnat uppfatta Toms protester när det gäller hans fysiska gränser. När leken blev för vild mellan de två, och Tom inte gillade det, gav han ifrån sig ett missnöjt pip eller gnäll, som uppenbart var ett ”nej”, menar jag. Det menar inte min man, han tycker det är så roligt att svänga honom och hålla honom upp och ned i benen. Det fortsatte ofta till jag sa stopp eller till Tom började gråta högt.

Detta påverkade mig så mycket att jag slutade att tända sexuellt på min man. Det blev gradvis värre och vi började i terapi. Det var flera saker som jag inte var så nöjd med. Jag tyckte han var alltför fysisk med mig också. När han blev arg kunde han kasta mat efter mig, eller vrida min arm hårt. Den gången sa jag ifrån att det var viktigt för mig att han blev bättre på att lyssna till signalerna från vår son, och sluta när Tom sa stopp.

Ett tag blev det bättre, men beteendet kom tillbaka. Jag höll mig alltid i närheten när de lekte grabblekar, för jag kände ansvar för att säga ifrån å Toms vägnar. Det märkte min man, och beskyllde mig för att ha bristande tillit till honom. Vi hamnade i en ny runda där vi kände att vi gled ifrån varandra och stängde varandra ute känslomässigt.

Vi började hos en ny terapeut. Jag fick ännu en gång berätta att jag inte orkar med att min man får min son att gråta. Tom blev ledsen av de fysiska lekarna, men pappan såg inte problemet själv. Intentionerna var goda menade han, det är lek och det vet barnet mycket väl. Terapeuten uppmanade honom att säga: ”Ok, här är något jag uppenbarligen inte ser, men jag skall prova att vara mer uppmärksam på det i framtiden.”

Nu har det emellertid inte blivit så annorlunda. Frustrationen har ökat i familjen, för att min man menar att han inte får lov att klä på och av sonen, borsta tänderna och natta Tom lika mycket som jag gör. Jag är, å min sida, frustrerad över att inte få någon frihet, Tom väljer alltid mig när han måste välja. Samtidigt är jag djupt olycklig över att jag inte har tillit till att min man tillvaratar Toms intressen. På det sättet åsidosätts pappans roll mer och mer (i perioder reser han mycket).

Å andra sidan vill jag göra allt som står i min makt för att Tom inte skall ta skada. Jag är fullt medveten om att jag nog har väldigt känsliga antenner när det gäller fysiska och psykiska gränser, och att jag kanske förvränger eller överdriver saker i rädsla för att upprepa mina föräldrars gränslösa och otrygga miljö.

I morse ville Tom inte ha en kram av sin pappa, han ville inte heller krama pappa själv. Pappa blev frustrerad (som jag tolkar det), och prövade en annan taktik – han började och bråka med honom i sängen, han kastade runt litet med honom på madrassen. Tom ropade ”nej” flera gånger och började sparka, då blir pappan sur på honom, för man skall ju inte sparkas!! Men vad skall pojken göra, när pappa inte lyssnar på honom? Tom kommer ut till mig i köket och är upprörd, gråter inte, men ber mig att säga ”nej” till pappa (det är hans sätt att få tyst på pappa), för han har killat honom på magen och härjat med honom trots att han inte ville. Jag kramar honom naturligtvis, och går in och berättar för pappan vad Tom har sagt. Pappan blir tydligt irriterad på mig, vilket jag är van vid. Strax därefter går han ut i köket och säger ”förlåt” till Tom. Så här säger han ordagrant:
”Ibland är det svårt för mig att veta när du menar ’nej’ och när du inte menar det, men förlåt om jag har gjort något du inte ville, det var inte meningen.”

Tom är en pigg liten kille, som har varit välfungerande bland andra barn. Han har nyligen börjat på dagis, och inskolningen har gått bra. Så hittills känner jag inte att han har tagit direkt skada av allt detta, men jag är sjukligt ängslig för att han kommer att ta skada på lång sikt. Och vi märker att han kan ha problem med att sluta slå, sparka eller spotta, som han gör emellanåt. Den ena av oss föräldrar visar honom ju väldigt tydligt att man inte behöver lyda när andra säger ”nej” eller ”stopp”.

Vad skall jag göra? De få gånger jag går in i situationerna, börjar min man skälla ut mig för han vill inte att jag lägger mig i och kontrollerar allt möjligt. Sådana scenerier vill jag inte att Tom skall uppleva, så jag försöker att hålla mig lugn och väntar med att prata om det till en annan tidpunkt. Jag känner att jag inte kan förlåta min man längre för alla de tillfällen han har överskridit pojkens gränser. Även om det inte är våld, upplever jag att det är kränkande och bekymrande.

I mitt huvud pågår en process som tynger mig mer och mer: Jag är tvungen att lämna min man, för att visa honom att detta går jag inte med på. Det är också av respekt för Tom, det är ju mitt ansvar att sörja för att han får det så bra som möjligt. Jag har en moral och en hjärtesak här, att man skall respektera barns gränser och integritet. Hur långt skall jag gå innan jag gör allvar av det? För ordningens skull vill jag säga att min man är en kärleksfull pappa, som kramas och njuter mycket, och älskar sin son högt.

JESPER JUUL SVARAR:

Jag tror inte Tom skadas av det som sker. Skadan sker (och har redan skett) i deras inbördes förhållande, och i förhållandet mellan dig och din man, vilket naturligtvis leder till att Tom upplever sig själv som skuld till sina föräldrars konflikt på längre sikt. Dina fantasier om att Tom tycks ignorera andra barns gränser, kan säker vara realistiska. Din mans handikapp som partner och pappa är att han inte klarar att ta emot den feedback han får, och ta den på allvar. Han har lärt sig att överleva i sin egen bubbla, med sin egen definition av verkligheten.

Mitt förslag är att återuppta parterapin – men inte med Tom som huvudtema denna gång. Ni har båda (med god grund) problem med gränser, och det kräver ett intensivt arbete om ni skall överleva som par, och om din man skall kunna återuppbygga en tillitsfull relation till Tom. Ni har båda vuxit upp med former för ömsesidig kärlek, som inte fungerar i den familj ni lever tillsammans i nu.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul