Kan frånskilda vara vänner?

av Jesper Juul

Ex-frun beter sig illa mot hans nya sambo. Varför tolererar han det?

FRÅGA:
Jag skall snart gifta mig och vi har varit ihop i fyra år. Han och ex-frun har delad vårdnad om två pojkar på 5 och 9 år och de bor alltså hos oss på halvtid.

Barnen har ett nära och tillitsfullt förhållande till mig. Min man och ex-frun har aldrig hatat varandra, men däremot har jag blivit utnämnd till syndabock och enligt henne är jag roten till allt ont. Vi har aldrig pratat illa om henne inför barnen och de vet att de kan ringa till henne från oss precis när de vill. Hon talar gott om den tid den gamla familjen hade tillsammans och barnen vet att föräldrarna kan samarbeta runt det som rör dem (barnen) och att de inte hyser agg till varandra. Hon har ett seriöst förhållande med en ny man.

Barnen har vuxit upp med att deras mor hatar mig. Hon har sagt många elaka saker om mig när de varit närvarande, och de märker att det är orättvist. Jag har aldrig sagt något elakt till henne och hållit mig för god för att racka ner på henne när barnen är med. Så här har det varit väldigt länge.

Den äldste sonen är nu hundra procent på min sida och visar klart och tydligt att han stöttar mig. När alla är närvarande säger han till sin mamma att hon ska sluta ge mig skulden för att hans pappa lämnade henne. Han berättar också att hon snackar skit om mig i telefonen med sina väninnor. Det vill han att hon skall sluta med. Sen säger han att han bara skall säga snälla saker om mig till hennes föräldrar för att de inte skall tro henne när hon drar igång. En mot en är mer rättvist än alla mot en, säger han.

Mitt i allt detta fokuserar min man på att ha ett gott och vänskapligt förhållande till henne. Han drömmer om att vi alla sitter tillsammans och fikar och snackar om högt och lågt.

Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att leva med att han har ett sådant förhållande till en person som så starkt uttrycker hat gentemot mig. Jag har inget emot att de snackar om barnen och det praktiska. Men jag kan inte se hur det skulle kunna vara för barnens bästa att pappan har ett vänskapligt förhållande till sin ex-fru när de blir vittnen till den orättvisa som jag måste tåla varje dag på grund av henne.

Min man förstår inte att det ödelägger förtroendet mellan oss och han klarar inte av att stå upp för mig när jag blir trakasserad. Den äldsta sonen känner däremot det ansvaret medan min man står som handlingsförlamad. Jag är trött på argumenten om att det är bäst för barnen om mamma och pappa är vänner. I den bästa av världar, kanske.

Vi har gått i parterapi och jag har varit hos en psykolog. Vi har fått rådet att han ska låta henne störa så lite som möjligt och istället ska hans fokus ligga på oss. Han måste vara tydlig gentemot henne och minimera kontakten till det som är absolut nödvändigt för att tillvarata barnens intressen. Men nu agerar han alltså på egen hand. Det gör ont i mig när barnen frågar ” Du, vad är egentligen en psykopat” Jag svarar att det är en person som inte bryr sig om eller känner något för andra människor. Då svarar de: ” Ja, då har ju mamma helt fel”. Jag behöver råd. Snälla hjälp oss. Min man älskar mig och jag honom, men detta håller inte i längden. Desperat andra-fru

SVAR:
(Jesper inleder med några ord om att brevet var långt och lämnar liten plats för svar men att det inte gör så mycket. Dels för att de har tagit professionell hjälp men också för att svaret är ganska enkelt – även om det inte är så lätt att efterleva. (översättarens anm.)

Din man är offer för ”snällismen” och var det redan från början i sitt första äktenskap och fortsätter vara det i relationen till sin ex-fru. Det blir problem för i alla i en familj när den ena partens självdestruktiva drag blir destruktivt för de andra och för kvaliteten på deras inbördes relation. Det har hänt med den äldste sonen, förmodligen också med den yngre, men absolut med dig.

Den äldste får göra pappas ”skitjobb”; något man borde bespara honom. Det är självklart att du i längden inte kan leva med en man som lägger mer krut på sin så kallade vänskap med sin ex-fru än på förhållandet med dig. Och inte nog med det – varje gång du vill prata med honom om er relation börjar han snacka om hur han och hans ex-fru har det. Det kan nästan inte bli mer sårande.

Som det nu är, är det ju helt åt skogen. Du, barnen, din man och hans ex-fru ingår i ett system där alla hela tiden påverkar och blir påverkade av varandra kors och tvärs. Därför blir det förvillande när din man satsar på ”vänskapen” med henne. En fortsatt vänskap mellan skilda föräldrar kan vara bra för barnen. Med i det här fallet är det inte fråga om någon vänskap. Det är en relation som upprätthålls med konstgjord andning eftersom han inte tar ansvar för sin nya familj – inklusive barnen. Det är viktigt för barn att föräldrarna visar ett minimum av anständighet i sin inbördes relation; att de kan snacka med varandra utan att bli kränkande eller sårande och att de respekterar gränserna för varandras privatliv. Din mans relation med sin ex-fru är vare sig en verklig vänskap eller en anständig samarbetsrelation. Den enda din man uppnår är att hålla liv i sin egen image som ”mysig man” medan de människor han håller av får betala ett högt pris.

Så länge han inte inser detta får sonen fortsätta att bära pappas ansvar på sina axlar och du ensam får bära hela ansvaret för er relation. Jag beklagar, men precis så rå är verkligheten i den familj han säger sig värna om på ett konstruktivt sätt. Kärlek räknas inte förrän den omsätts i kärleksfulla handlingar.

Text Jesper Juul www.Family-Lab.se
Översättning Kerstin Svart Eriksson


Micke Gunnarsson