Invändningar mot metoder i föräldraskapet

Jesper Juul, 2009

Föräldraskapet har alltid varit en svår konst och stundtals bringat föräldrar känslomässigt ur fattningen. För sextio år sedan, när jag föddes, hade föräldrar en viktig yttre uppbackning i sitt föräldraskap – dvs. en sammanhängande samhällsmoral som alla var överens om. Det fanns gemensamma och allmänt accepterade metoder som alla var misslyckade när det gällde den mentala hälsan men väldigt lyckade när det gällde att göra de flesta barn tysta och lydiga och därmed väl anpassade till det industrialiserade samhällets krav på lydiga och undergivna arbetare.

Under de två senaste decennierna har villkoren för föräldraskap förändrats mer radikalt än någonsin tidigare:

• Vetenskapen – speciellt neurovetenskap har försett oss med oändligt mycket ny information om barn, deras förmåga, utveckling, psykologiska och existentiella välmående. Betydelsen av kvaliteten på föräldra-barnrelationen har upptäckts och subjekt-subjektrelationen har särskilt betonats. Systemteori har uppmärksammats som den mest mångsidiga teorin när det gäller att analysera och bidra till läkande av såväl familje-konflikter som individuell smärta.

• Den uppsättning av gemensamma värderingar som delades av alla existerar inte längre, vilket betyder att föräldrar förlorat en stor del av den uppbackning de tidigare hade från yttervärlden. Pedagogiken har försökt att kompensera denna förlust men eftersom professionell pedagogik och privat fostran av barn i grunden är olika, har dessa försök inte varit framgångsrika. Dagens föräldrar ställs inför den ofantligt stora uppgiften att vara ”föräldrar inifrån” och att bilda ett team. Som en följd av detta känner många föräldrar en osäkerhet. Deras rop på, och det rika utbudet av, metoder är fullt begripliga. Här konfronteras vi med den första viktiga frågan: Är dessa metoder ämnade att bota osäkerheten hos föräldrarna eller är avsikten med dem att ge barnen en hälsosam barndom?

• Skandinaviska barn har börjat tillbringa ungefär 26 000 timmar av sin barndom på obligatoriska pedagogiska institutioner. Dessa institutioner är professionella och måste därför utveckla såväl teorier som en mängd metoder som syftar till olika typer av inlärning. Metoderna inom dessa institutioner, både de som handlar om den personliga och sociala utvecklingen hos varje barn och de som rör hantering av gruppen, är fortfarande främst inriktade på regler och förordningar och avsikten är oftast lydnad och undvikande av konflikt. Långtidseffekterna av detta väntar fortfarande på att bli undersökta.

De flesta föräldrametoder på marknaden idag baseras på beteendepsykologi. Att reglera beteenden, positiv förstärkning etc. är huvudingredienser. Pavlovs experiment som handlade om att förstärka ett önskat beteende hos hundar genom att belöna dem med kakor och straffa dem med elektriska stötar är fortfarande grunden, även om de har modern-
iserats, gjorts mer humana och givits en mjukare terminologi. Det är s.a.s. nytt vin i gamla läglar - dvs. näringsriktigheten har inte ökat!


Mina invändningar mot dess metoder kan sammanfattas så här:

1. När man inför en metod mellan ett barn och en förälder etablerar man en subjekt-objektrelation mellan dem, med barnet som objekt. Vetenskapsmän som Daniel N Stern säger, i likhet med en mängd andra ledande neurobiologer, att den typen av relation knappast är optimal för välbefinnandet hos barnet, föräldern eller deras gemensamma relation. Mer än 50 års erfarenhet av klinisk familjeterapi säger samma sak!

2. Avsikten med metoderna är att, hos barnet, åstadkomma ett uppförande som kan definieras som ”gott” av föräldrarna. Oönskat beteende kan lättvändigt undanröjas, vilket står i motsats till 99 % av de upptäckter man gjort när man studerat och arbetat med ”problemfamiljer”. De upptäckterna säger oss att merparten av störande eller avvikande beteenden bara är symptom på ett dysfunktionellt system.
Avsikten hos de vuxna påminner mycket om den som rådde för 60 år sedan; lydnad och undvikande av konflikt. Skillnaden handlar mer om att där man förr använde fysiska och psykiska kränkningar använder man idag kraftfull manipulation. Den processen innebär att man kränker barnets emotionella och existentiella integritet.

3. Vi vet av erfarenhet att ju mer vi kränker en människas integritet desto
mer anpassar sig den människan till kraven och förväntningarna vilket innebär att dessa metoder blir ”framgångsrika”, precis på samma sätt som våldet var framgångsrikt för den föregående generationen.

Många av dessa metoder sägs vara evidensbaserade. När man undersöker de studier som utgör grunden för evidensen upptäcker man ofta att de är av ringa vetenskapligt värde. Det betyder att studierna är gjorda och sammanställda av de redan ”troende” och att den s.k. framgången är mätt i kortsiktiga termer; försvann det oönskade beteendet? Jag väntar ännu på att få se en oberoende studie som undersöker långtidseffekterna rörande upplevd livskvalitet, kvalitet på de relationer man ingår i (både på ett socialt och personligt plan) och kvaliteten på föräldraskapet när barnet har nått 45 års ålder.

Kraven på evidensbaserade metoder i främst av politisk natur. Hela fältet av föräldraskap och pedagogik är för närvarande så kaotiskt att såväl politiker som professionella frestas att hitta försäkringar och bevis i ”vetenskapen”. Evidensbaserat har kommit att betyda ”rätt” eller ”bra” – oemotsagt! En alternativ inställning, baserad på erfarenhet och tvärvetenskapliga upptäckter, får problem eftersom den vägrar att producera förenklade metoder och därmed inte lätt kan ”bevisa” sin giltighet/framgång.

Jag har förståelse för att föräldrar som känner sig förvirrade och osäkra letar efter enkla (i ordets alla bemärkelser) metoder. Jag har också förståelse för att politiker och administratörer tycker att det är lätt att upphandla sådana koncept. Vad jag inte kan förstå är att professionella som vet, eller borde veta bättre, applåderar och marknadsför koncept som bara tar bort symptom och inte stärker och utvecklar de kärleksbaserade relationerna i familjen likväl som hälsosam personlig och social utveckling hos barn. Istället verkar de vara nöjda med tanken att dessa metoder ”fungerar”. Det är ett välkänt faktum att alla sådana här metoder, som bygger på bestraffning och konsekvens under en tid och inom relativt isolerat miljö, alltid fungerar. Den viktiga frågan är inte vad som fungerar. Den kritiska etiska, professionella och politiska frågan är hur och varför det fungerar.

En annan viktig invändning mot det rådande kravet på evidensbaserade metoder är att det utesluter en hel hord av erfarenhet, kunskap och insikt varav många är tungt supportade av vetenskapliga studier och forskare. Detta betyder att dessa kvalificeras som evidensbaserade, men inte som metoder.

Låt mig ta min egen hållning till pedagogik och barnuppfostran, vilken framgångsrikt uteslutit alla försök att bli kategoriserad och etiketterad. (Förutom ett vänligt förslag från en svensk kollega att kalla den ”dialogbaserad”.) Det sätt som vi inspirerar vuxna att vara runt barn och unga är baserat på lite mer än sextio år av kollektiv, multi-metodisk erfarenhet och fakta inom området familjepsykologi och psykoterapi med familjer likaväl som med barn, ungdomar och individuella vuxna, systemteori, så kallad relationspsykologi, (Stern, Fornagy a.o.) likväl som pågående internationell, multi-professionell, längsgående studier (se till exempel den Schweiziska barnläkaren Dr. Remy Lago), neurobiologi och förstås pedagogik, sociologi och social pedagogik.

När jag tillfrågas av institutioner och projekt som vill använda ”Jesper Juul metoden” avböjer jag alltid och tillägger ”om du hittar någon så meddela mig och jag skall komma och döda den!” Det är två anledningar till detta brutala svar. Det första är det att sättet vi arbetar på har många källor. Jag var nätt och jämt den som samlade, förklarade och lade ihop pusslet. Jag har inte förtjänat rätten att kalla det mitt. Den andra anledningen är den grundläggande värderingar i vårt arbete, som möjliggör vikten av individuella vuxna och barn och deras unika relationer, som innebär att det måste finnas lika många metoder som det finns människor.

Vårt arbete baserar sig hursomhelst på specifika värden och principer för mänsklig interaktion som gör det enkelt att särskilja det från en hel hord av strategier. I förhållande till innehållet i denna artikel är kärnvärdet att vi insisterar på att se förhållandet (privat likväl som professionellt) mellan barn och vuxna som ett subjekt-subjektförhållande i motsats till ett subjekt-objektförhållande. För att applicera en metod till din interaktion med en annan människa måste du se den andra människan som ett objekt och – i enlighet med våra värderingar - den andra personen måste acceptera rollen av att vara ett objekt. Endast vuxna kan frivilligt gå med på detta. Barn och ungdomar måste anpassa sig till denna tilldelning av roller, vilket betyder att ge upp sin personliga integritet och tillåta behov och gränser att antingen bli negligerade eller kränkta. Oavsett hur vänligt eller kärleksfull detta förs fram kränker det principen av lika värde.

I vissa politiska cirklar ses introduktionen av subject-objectföräldrametoder som en del av den slutliga kampen mot ”68-generationen” och deras värderingar. Personligen tror jag att detta är en missuppfattning. Trots att jag tillhör denna generation har jag aldrig riktigt känt mig som en 68:a, men vad denna generation gjorde och inte gjorde när det gäller att förändra värderingar i samhället och familjer var främst politiskt motiverat och inte riktigt rotad i alla professionella och vetenskapliga insikter eller organiserade upplevelser. Det var först och främst en rörelse mot en massa saker och framför allt den auktoritära strukturen i samhället och familjen. I denna process blev demokratins värden mycket viktiga, och det är delvis sant att dessa är långt ifrån tillräcklig, även om de är mycket värdefulla, så att de väsentliga relationerna mellan vuxna och barn gynnar båda parter. Detsamma kan sägas om deras begränsningar och värde när det handlar om en omdefiniering av äktenskapet och livet som ett par eller för den delen om pedagogik och undervisning.

Det nuvarande försöket att ersätta dessa värden och förlöjliga de nödvändiga misstag och felsteg på neo-konservativ politisk väg, är bara att upprepa samma misstag med en annan filosofi, istället för att lära av den enorma mängd kunskap och erfarenhet som byggts upp sedan 1968 . Vi behöver inte en politiskt motiverad förändring av föräldraskapet, men vi behöver absolut en fortsatt utveckling baserad på erfarenheter från dagens föräldrar och deras dialog med olika grupper av professionella. Från och med idag har ingen det fullständiga svaret på den viktigaste frågan av dem alla, "Hur kan vi som vuxna utöva vårt ledarskap över barn och ungdomar på ett sätt som inte kränker deras personliga integritet?"
Denna fråga, kan jag tillägga, är också ställd och ännu inte besvarad inom näringsliv, politik och utbildning, så ha tålamod och ta inte ut frustrationen på våra barn i form av över förenklade metoder. Vänligen sluta tänka primitivt mot och hjälp oss att formulera verkliga alternativ till allt som inte tjänar individer och / eller familjer och samhällen, oavsett vilken generation som uppfann det.

Jesper Juul 2009








Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul