Partner först – förälder sedan
av Jesper Juul

Om man glömmer bort partnerskapet för föräldraskapet, sviker man både sig själv, sin partner – och sina barn.

När två människor blir förälskade och flyttar ihop, kan man tala om att de redan har fått sitt första ”barn” – nämligen deras inbördes förhållande. När de sedan får ”riktiga” barn, riskera kärleksförhållandet att ta slut, liksom ett försummat barn. Och liksom alla försummade barn blir också parförhållandet lidande. Förhållandet ger sig till att bli besvärligt – i hopp om att påkalla reell uppmärksamhet.

De flesta par blir föräldrar på heltid. Och så småningom kan de inte förstå varför de inte trivs i sitt förhållande. Symptomen börjar någon gång redan under graviditeten. Kvinnan kan bli inåtvänd och självupptagen och kan känna dåligt samvete för det. Och mannen kan känna sitt första uns av svartsjuka, avund och saknad. Det fortsätter när barnet fötts för paret blir upptagna med att experimentera med sina roller som föräldrar och försöka leva upp till kraven från den nya familjemedlemmen. Skall barnet tas upp varje gång hon gråter? Hur mycket ska hon kramas? Och så vidare.

Särskilt förstagångsföräldrar kan vara osäkra på när barnet har fått tillräckligt, och därför ger de flesta litet mer uppmärksamhet till barnet i rädsla för att senare upptäckta att barnet försummats. Självfallet kan man inte ställa upp tabeller för hur mycket som behövs innan det är tillräckligt, bortsett från att man lugnt kan slå fast att ett barn som är 0-3 år helt enkelt inte kan få för mycket föräldrakontakt.

Men det innebär också omvänt att en gräns behöver sättas vid ett eller annat ställe, för inget barn är i längden betjänt av föräldrar som offrar sig och sitt eget liv fullständigt. Dels kan man inte undgå att skapa en skuld som är omöjlig att betala tillbaka. Dels är barnet under alla omständigheter bättre betjänt med mindre uppmärksamhet, än med två föräldrar som skäms för att de inte har tid och ork för varandra.

Kvinnan är ofta inställd på att använda all sin tid åt barnet, och mannen kan känna sig mer och mer reducerad till nummer två på mammans ”hitlista”. Hans saknad, som ofta upplevs som svartsjuka, är det första tecknet på att deras förhållande har försummats.

Faderns avund
Nu skall svartsjuka nästan aldrig tolkas för bokstavligt och inte heller vid ett sådant här tillfälle. Så när mannen säger: ”Varför lägger du alltid så mycket tid på barnet?” Så menar han i verkligheten inte att barnet får för mycket tid, utan att han (och underförstått också kvinnan) får för litet tid. Och tar han utgångspunkt i det, alltså partnerskapet och inte föräldraskapet, är chanserna för ett gott resultat ut ur en konflikt betydligt bättre.

Ett mer konkret exempel kan kanske förtydliga: De flesta barn älskar att somna och sova i föräldrarnas säng, eller också kommer de tassande under natten eller framåt småtimmarna. Det är bra – det tycker mamman också. Men det kan innebära att pappan känner sitt privatliv kränkt. Det blir för mycket av det goda, att barnet också ”erövrar” dubbelsängen och därmed spolieras möjligheten för ett spontant sexliv. Men när han skall formulera sig, kan det bli något liknande: ”Du skämmer bort barnet!”.

Det blir ett angrepp på mammans sätt att vara mamma på. Hans avsikt är att prata om partnerskapet, men han formulerar sig istället med kritik mot föräldraskapet. Och som bekant är kritik, i all välmening, inte speciellt förförande, så ett problem som angrips ur den synvinkeln, resulterar som regel i ett dödläge.

Kommer mannen istället som en ansvarig partner, och inte som en avundsjuk pappa, och pratar om möjligheten för att återuppbygga samlivet, är det större chans att kvinnan får tillbaka lusten att vara hans käresta.

Ett liknande exempel med motsatta förtecken. Om pappan sitter och läser eller skriver när lilla Louise, två år, kommer och vill leka, förlöper det som regel annorlunda än om hon kommer till sin läsande eller skrivande mamma. Pappan tar upp Louise, pratar litet och låter henne rota i pappren, men bara för en kort stund: ”Så, nu räcker det”, säger han, ”hoppa ner igen, jag skall arbeta”. Och Louise hoppar ner igen.

Hos mamman blir situationen längre. Louise nöjer sig inte med att rota med pappren, hon skrynklar ihop dem också, ritar och kastar pennan på golven. När mamman sätter ner Louise på golvet blir hon klängig och besvärlig. Mamman blir frustrerad, och det går i det här exemplet ut över pappan: ”Du borde också ta dig mer tid med henne, det är alltid jag som….”.

Det resulterar i kritik av mannens föräldraroll, som lätt kan utveckla sig till ett utsiktslöst gräl, om vem som gör vad, och om kvantiten i samvaron kontra kvaliteten osv. Ett gräl mellan två föräldrar kommer även i den här situationen att vara destruktivt. Vad det istället behövs här är att pappan tar tag i partnerskapet. Att han kan se att det inte handlar om skev arbetsfördelning, utan om att mamman har svårare än han att med gott samvete sätta en gräns gentemot barnet. Barnet får helt enkelt kliva för långt in över mammans gräns, och till att börja med har hon behov av akut hjälp av pappan och därefter ett samtal om det svåra i att ta sig tid för sitt eget liv, när barnets behov tycks oändligt. Mamman behöver hjälp att lära sig att ta tid för sitt eget liv med lika gott samvete, som hon gör för barnets liv.

Mindre mamma – mer pappa
Det är ingen tillfällighet att alla exemplen handlar om mammor, som blir för mycket mammor. Fast det handlar också om att det är svårt att bli pappa för sitt barn på samma sätt som mammor är mammor. Och ur mammans synvinkel kan det upplevas som att vara ensamstående mamma; och det oavsett om mannen tar hand om hälften eller mera av det praktiska arbetet. Därför blir mammor ofta supermammor – i brist på en medansvarig förälder.

Föräldraskapet startar skevt, eftersom kvinnan redan under graviditeten har integrerat barnet i sitt liv och fortsätter med det under tiden hon ammar. Det innebär mycket ofta att hon utvecklar ett ”radar-system”, som gör att hon alltid vet var barnet är, vad det behöver, om det behöver ny blöja, om det kan klara grälet med storasyster på egen hand, eller om hon skall gå emellan. Och så skakar många mammor på huvudet inför papporna, för det tycks ju vara så mycket de helt enkelt inte ser – till och med de mest enkla och iögonfallande saker!

Självklart kan pappor utveckla samma radar. Om de får ta plats. Eller rättare sagt, tar sig plats. Medansvaret är inte något man får sig förärat, utan något som skall erövras. När mamman i förbifarten anmärker på pappan som står och byter blöjan, att han har väl tvättat stjärten ordentligt, gör hon det naturligtvis inte med någon ond avsikt. Hon gör det av omsorg för barnet. Fast det är och blir en mammas kommentar snarare än en partners kommentar. Precis som när pappan skall ut och åka pulka med barnet, och i dörröppningen får veta att det är helt fel overall han har klätt barnet i.

Pappor bör hålla på sin rätt att göra sina egna föräldra-erfarenheter. Även om priset är att de blir kallade för dumma, barnsliga och envisa – ja, till och med dåliga pappor, för att barnen kommer hem våta och blåfrusna från pulkaturen. Pappor som reducerar sig själv till assistenter till mammorna, lurar sig själv och resten av familjen. I och med att mammorna tenderar att blir super-mammor, blir det ofta mannens uppgift att hålla
liv i partnerskapet, samtidigt som han kämpar med att bli pappa. Några gånger, när mamman är utmattad, kan han vara till störst hjälp om han bjuder på bio eller restaurang, än att ta ett extra tag med det praktiska.

Men det bör inte låta som om mammorna inte kan förändra något: Det är fredagskväll, och pappa har inte varit hemma på hela veckan, så nu vill han vara den som lägger barnet. ”Nej!”, säger barnet, ”det skall mamma göra”!

Det är en kraftfull avvisning för pappan att få, när han har glatt sig åt att vara tillsammans med sitt barn igen. Alltför ofta drar sig pappan undan, för att han tror att det är det mest respektfulla inför barnet, eller för att han fruktar att en konflikt skulle göra det hela värre. Men konflikten skall tas och mamman skall backa upp honom, oavsett hur lynnigt, argt eller ledset barnet blir. Alternativet kan vara en ond spiral: att far och barn aldrig riktigt kommer helt nära varandra igen, och mammans uppgift blir att som partner stötta sin mans förhållande till barnet, snarare än att som mamma förhindra att barnet blir ledset av det.

Barn och gräl
Som framgår, är partnerskap alltså inte bara något som de vuxna har när barnen har lagt sig. Jamen, frågar skeptikern, barnen får väl inte något gott ut av att närvara när föräldrarna grälar – eller partnerna – eller vilken ”keps” de nu har på sig?

Det avgörande är bara vilken ”keps” de har på sig. Om grälet går ut på att kritisera varandra för att vara dåliga föräldrar, så är det riktigt att det är destruktivt för barnen också. Naturligtvis kan och skall föräldrar inte vara eniga om barnuppfostran. Föräldrar som alltid är eniga är faktiskt en dålig idé. Om det överhuvudtaget finns en mening med att barn föds med två föräldrar, må det väl bara vara just för att de är olika.

Föräldraskapet bör aldrig bli en maktkamp, där man saboterar varandras förslag. Så även om man är riktigt oense kring vad den andra gör eller säger just nu, är det viktigare att vara lojal och räkna till 10 (medan man tänker på att barnet lyckligtvis inte tar varaktig skada av en enkel, möjligen destruktiv, händelse), snarare än att börja försvara barnet eller lufta sin egen förträfflighet som förälder. Efteråt, när man återfått sin överblick över situationen, bör man ta samtalet partner till partner, om att man som familj inte behöver arbeta på det ena eller andra sättet. En sådan öppenhjärtig, i klarspråk förd diskussion om vilka normer och värderingar som skall gälla i vår familj, kan barnen gärna delta och närvara i. Det är ju en enastående möjlighet för dem att lära sig något om hur man löser konflikter och förhandlar sig till rätta i en nära relation mellan människor. Varför skulle de bli fråntagna den möjligheten?

Gott föräldraskap
Föräldraskapet uppfattas ofta alltför snävt, så att vi tror att det bara rör sig om det som vi direkt ger till våra barn: mat, kontakt, hjälp med läxor osv.

Självklart skall den delen fungera, men det är i verkligheten det minst viktiga av det vi ger dem. För vi förbereder dem ju för livet som kommande vuxna, kommande partners och kommande föräldrar, och därför bör vi också visa dem praktiska uttryck för hur man kan leva sitt liv tillsammans, både med barn och med en vuxen partner. Vi skall bara visa dem det. Vi kan berätta för barnen om livet förr i tiden, och vi kan förklara hur bankkontot fungerar (kanske). Men det här området kan vi bara visa dem, för barn är så kompetenta, att de snarare rättar sig efter våra exempel, vårt sätt att vara, än efter hur vi gör och vad vi lär ut.

Så det hjälper inte att hålla förmanande föreläsningar för barnen om det förkastliga i att ljuga, om vi själva har för vana att sticka till dem en vit lögn då och då. Lika litet som att man kan prata bort att barn skäms inombords, om de själva regelbundet blir utestängda från konflikter eller direkta maktkamper

Det är i den banala vardagen som man antingen visar barnen hur vuxna kan bearbeta olikheter, utan att det nödvändigtvis skall utses en vinnare eller en förlorare, eller hur man mest effektivt tränger ut en motståndare, med eller utan diskussion. Det finns alltså gränser för hur mycket det hjälper att hålla instruerande föredrag för sina barn om livets sanna värden. I gengäld finns det nästan inga gränser för hur många värdefulla erfarenheter du kan ge ditt barn, när det gäller att omsätta värderingar i handling i ditt sätt att vara.

Ansvar och uppgifter
För en del par är det vanligt med konflikter där det som regel är mannen som blir anklagad för att göra för litet i familjen, oavsett om det är i förhållande till barnen, disken, tvätten eller allt på en gång.

Dessa konflikter bygger ofta på kvinnans upplevelse av att stå ensam med alltihop, även om mannen objektivt sett löser en massa uppgifter. Förklaringen är ofta, att parterna inte skiljer mellan uppgifter och ansvar. Många män löser faktiskt många uppgifter, men låter ansvaret vara kvar hos kvinnan, och eftersom ansvar kräver mer energi än uppgifter, kan det vara förklaringen till att kvinnan känner sig överbelastad. Det finns två modeller att lösa det på:

Antingen går mannen in och tar mer ansvar för specifika områden eller också tar paret ett grundligt samtal om hur ansvaret rent faktiskt är fördelat dem emellan och ser på hur fördelningen passar dem var för sig. Det behöver inte vara 50/50, men det är viktigt att fördelningen är öppen och kan tas upp till revision.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul