Två sidor av samma barn
av Jesper Juul

Fråga:
Fyraåringen har bytt dagis, och känner sig otrygg. Och det hjälper inte att konfrontera personalen.

Min pojke är fyra år. Pappan och jag skiljde oss för två år sedan, det var odramatiskt och vi samarbetar bra. Efter uppbrottet fortsatte min son på samma dagis (på småbarnsavdelningen) trots att vi flyttat, för vi fick inte byta dagisplats förrän det hade gått mer än ett halvår. Nu är det ett år sedan han började på sitt nuvarande dagis, på en avdelning för de äldre barnen.

På sitt första dagis var han trygg, omtyckt och sedd av både barn och vuxna. Han gladde sig att gå till dagis, och ville inte gå hem vid dagens slut. På det nya dagiset däremot, behövde han tid för att finna sig till rätta, och verkade otrygg. Jag tänkte att det är ju helt naturligt i hans situation (mamma och pappa flyttar från varandra, han får byta hemort och så dagis med bara nya barn och vuxna), och bestämde mig för att se tiden an.

Det förra dagiset var jag mycket nöjd med, och jag kände mig trygg i att han fick god, varm och äkta omsorg. Det nya dagiset är jag litet mer osäker på, och har egentligen varit det ända sedan starten. Jag klarar inte att sätta ord på det, men rent intuitivt känns det pedagogiska upplägget ”riktigt” med hänsyn till verksamhetsplanen, men jag ser inte kompetent närhet och omsorg hos personalen, om du förstår?

Oavsett det, allt eftersom gick det litet bättre. Men jag har fått små antydningar om att han inte har någon att leka med och att han inte vill vara på dagis, men i övrigt verkar det som det har varit mer och mer okej. Jag kan ju tillägga att han är en tystlåten typ. Om han tycker något är svårt, svarar han nästan aldrig på en direkt fråga. Ibland låter jag det vara med det och säger att det är helt ok att han inte vill berätta, medan andra gånger frågar jag litet mer. Då är det ofta så att jag behöver säga vad jag tror det är, och så kan han säga ja eller nej till det. Det fungerar fint. Tror jag – i alla fall.

Men så har han haft ett långt sommarlov (nästan nio veckor), och nu ser jag att han har det svårt igen. Idag fick jag det bekräftat på dagis. Dagisfröken på avdelningen menade att det är litet som vid starten, och den otryggheten vi såg för ett år sedan. Hon sa att han har svårt att komma med i lekar, inte när ramarna för leken är klargjord, men när det är fri lek. Hon menade att han fungerar bättre tillsammans med vuxna än med barn, något som säkert kan stämma. Han är ensambarn, och jag har alltid behandlat honom som ganska vuxen (på gott och ont, ser jag nu). Han är verbalt stark, och kan verka brådmogen och filosofisk.

Hon berättar vidare att om han frågar några om att få vara med i leken, och de svarar ”nej”, drar han sig undan. Efteråt tänkte jag: ”Är det ett problem? Det skulle ju jag också gjort.” Hon sa att de vuxna hade försökt olika infallsvinklar utan att det gjorde saken bättre. Och även om jag blev glad för att de ”ser” vad han brottas med, så kommer jag inte ifrån tanken om att de lägger ansvaret på min son.

När det är sagt: Han har alltid lekt med någon när jag kommer och hämtar honom. När jag lämnar honom på morgonen, ser jag emellertid att han blir otrygg, särskilt om personalen på hans avdelning ännu inte har kommit, och han måste leka på de gemensamma utrymmena.

Han är egentligen inte en blyg pojke, i många sociala situationer går han rakt fram. Men det är helt beroende på situationen. Han liknar nog mig en del; när han känner sig trygg och accepterad så blomstrar han och är väldigt charmerande, men om han känner sig avvisad, drar han sig snabbt undan. Han har inte kontakt med barn från dagis på fritiden, vi bor en bit ifrån, men han leker fint med barnen i närområdet här. I sommar har han flera gånger varit ute utan mig, och jag hör att han leker fint med de andra barnen (som är två-sex år äldre än han). Han kan tuffa till sig emellanåt, men i övrigt älskar han verkligen att leka med andra barn.

I övrigt är han nu väldigt upptagen av att vara bäst och smartast och snabbast på i stort sett alla arenor. Han säger till exempel ”jag är smartare än läraren du hade i skolan”, han vill alltid vinna när vi springer ikapp (de gånger jag vinner, säger han likväl att han vann, och blir rasande om jag påpekar att det är fel), och han exploderar om han förlorar i brädspel. Jag vet inte om det har någon relevans i det här sammanhanget, men det är några av de saker jag upplever som uttryck för att något inte är okej.

Det här blir litet rörigt berättat, ser jag, men jag tycker det är svårt att veta vad som är relevant för dig att veta. Oavsett det, det jag undrar över är: Bör jag göra något åt situationen på dagis? Min magkänsla säger att jag bör vara litet mer ”på dem”, och kräva att de tar sig an problemet innan det utvecklar sig till en ond cirkel. Eller borde jag låta min son få prova att finna sin egen väg i detta? Jag ser ju att en del lärdom kommer genom erfarenhet (och att jag självklart inte kan avskärma honom från allt som är ont i livet), men jag tycker det är ett tungt ansvar att lägga på hans små skuldror som bara just har fyllt fyra år.

Eller vad tänker du?

Jesper svarar:

Det första jag tänker är att din son har klarat sig igenom många stora förändringar på kort tid, och med stor livskompetens – och det har du en del av äran i. Om jag var du, skulle jag finna ett tillfälle att fira det inom inte alltför lång tid. Laga hans älsklingsrätt eller bjud honom på en god måltid på restaurang, och använd tillfället till att berätta för honom att du ser hur mycket han har kämpat och hur fint han har klarat sig igenom det hela. Det får gärna bli litet högtidligt! Det erkännandet gagnar honom mycket mer än vad dina bekymmer gör.

Det innebär inte att jag inte förstår dina bekymmer, men det är inte mycket du kan göra. Daghem är väldigt olika, trots likalydande verksamhetsplaner. Och du kan säkert ha rätt i att det här daghemmet är mindre hjärtevarmt än det första. Det är först och främst avhängigt föreståndaren, och det får alla parter leva med. Man kan inte instruera vuxna människor i att vara hjärtliga, och som ensam mamma är du nästan dömd att förlora om du tar upp temat med personal eller föreståndare. Du kommer snabbt att få egenskaper som ”blödig”, ”romantisk”, ”överbeskyddande” och liknande klistrade på dig, och det kommer inte något konstruktivt ut ur det.

Din son är en intelligent, filosofisk pojke, som kommer att finna sin egen väg – så länge han vet att du ”ser” honom och du är redo att ge honom den värme och omsorg han kanske inte får tillräckligt av på dagis. Målet med det är inte att finna eller lösa problem, utan helt enkelt att tillsammans konstatera hur olika ni upplever honom. Det kommer alltid vara små och stora olikheter, och det är inte något problem i sig. Problem uppstår först om/när det uppstår en maktkamp mellan personal och föräldrar om rätten att definiera ”sanningen” om din son. Den känner nämligen ingen till, mer än han själv.

Jag skulle önska att förskolepersonal fick repeterat detta som ett dagligt mantra genom hela sin utbildning: När två vuxna pratar om samma barn, pratar de alltid om två olika barn – nämligen det barn de ser på var sitt sätt!

Ingen känner sanningen, men två uppfattningar har bättre möjlighet att komma nära sanningen än bara en.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul