Vad är ”vårt ansvar” ?
Av Jesper Juul

Både på arbetsplatsen och i hemmet råder det ofta förvirring omkring fördelningen av ansvar och uppgifter. Chefer talar om att delegera ansvar, men delegerar i verkligheten bara uppgifter. Parterna fördelar noga sysslorna i hemmet mellan sig och upplever ändå att ansvarsfördelningen är skev. Det finns två slags ansvarskänsla som vi antingen kan utveckla eller hålla tillbaka hos barnen och hos oss själva:

• Vi kan utveckla en känsla av ansvar gentemot något eller någon. Det kan vara familjen, gruppen, samhället, skolan eller dylikt. I vardagsspråket använder vi olika beteckningar för denna typ av ansvar, till exempel att vara social, ta stort ansvar eller vara ”osjälvisk”.
• Vi kan också utveckla en känsla av ansvar för oss själva, för vårt eget liv, våra egna känslor och reaktioner och för våra handlingar under livet.

Som jag sagt tidigare är de flesta av oss uppfostrade till att först och främst känna ansvar gentemot andra, och våra föräldrar, skolan och så vidare har bara undantagsvis lagt vikt vid att utveckla vårt ansvar för oss själva. Det är ju i och för sig inget fel med att känna ett starkt ansvar gentemot något eller någon, men det är ofta den vikt vi tillmäter detta som gör att vi som vuxna får mycket svårt att ta ansvar för hur vi lever våra egna liv.

När vi växer upp med det första slaget av ansvar blir vi ofta oansvariga när det gäller oss själva, medan vi däremot nästan alltid blir mycket ansvarskännande gentemot andra om vi först har lärt oss att ta ansvar för oss själva.

Om vi ser tillbaka har familjer under de senaste tjugo till tjugofem åren arbetat på att få en rimligare fördelning av ansvar och uppgifter mellan de vuxna. Vi har på ett kritiskt sätt granskat de uppgifter och det ansvar som traditionellt har varit länkade till könsrollerna, och vi har således tittat både på den individuella fördelningen mellan män och kvinnor och pappor och mammor och på möjligheterna att utveckla ett gemensamt ledarskap för hela familjens välfärd och trivsel.

Många par har i detta sammanhang upplevt en viss frustration. De har till exempel kämpat hårt för att hitta en rimlig fördelning av uppgifterna i familjen och att definiera ansvarsområdena för var och en. När detta till slut har lyckats har en av parterna (oftast kvinnan) stått där med en diffus men stark känsla av att ansvaret för helheten fortfarande är ojämnt fördelat. Som en kvinna en gång uttryckte det: ”Han hjälper till med allting, han går på lika många föräldramöten, han byter lika ofta på vår son, och tar i övrigt på sig en stor del av allt det praktiska i familjen – hur kan det då komma sig att jag innerst inne fortfarande känner mig som en ensamstående mamma?”

Samma upplevelse finns ofta i grupper där man trots delegering och mycket prat om ”gemensamt ansvar” fortfarande har en känsla av att helheten inte fungerar. Alla försöker så gott de kan att känna ansvar för gruppen, men om utgångspunkten inte är den enskildes ansvar för sig själv blir det gemensamma ansvaret en tom fras.

Den gemensamma energin

Gemenskapen i en relation kan beskrivas som en viss mängd av energi. När båda parter kommer till gemenskapen med ansvaret för sitt eget liv som utgångspunkt blir den gemensamma energin ”uppladdad . Om den ena eller båda däremot inte tar ansvar för sig själva, minskar den gemensamma energin.

Om den ena parten inte tar ansvar för sig själv så ”stjäl han/hon ur den gemensamma kassan”, och den andra blir i motsvarande mån belastad med mer ansvar. Men vad betyder det i detta sammanhang att ta ansvar för sig själv? Det betyder först och främst att man frågar sig: Vad vill jag? Vad har jag lust till? Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Det betyder också att man säger till sig själv: Mina känslor och reaktioner är mina och därmed mitt ansvar. Kvaliteten på mitt liv är först och främst mitt ansvar, liksom det är mitt ansvar vem jag väljer att dela det med.

Så länge vi inte lyckas med detta, så belastar vi automatiskt vår omgivning med det ansvar som vi (ännu) inte klarar att ta själva.

Låt oss titta på ett rent allmänt exempel. Tänk dig att jag ofta frågar min fru sådant som: Vad har du lust till? Vad vill du helst? Vad tycker du? Detta låter ju förstone gulligt, hänsynsfullt och ridderligt. Men det innebär en gåva till henne endast om jag samtidigt gör klart för mig själv och henne vad jag själv vill och tycker. Om jag inte gör det, skjuter jag bara över ansvaret för vår situation på henne genom att låtsas vara den hänsynsfulla kavaljeren.

De beslut vi ska ta om stort och smått i vårt gemensamma liv måste utgå från det jag vill och vad hon vill och från vad vi sedan tillsammans kan förhandla oss fram till. För många av oss är detta, både familjen och i grupper, en ovan utgångspunkt. Vi har lärt oss att vara beskedliga och ”demokratiska” men gemenskapen får energi och substans bara om den skapas med den enskildes ansvar för sig själv som utgångspunkt. Det kan verka ädelmodigt att börja med en kompromiss, men i själva verket lägger det bara över hela ansvaret på den andra.

I vår skandinaviska kultur är vi mycket rädda för att vara ”självcentrerade”, ”dominerande” och ”diktatoriska”, och i ett äktenskap behöver man därför ofta hjälpa varandra. Om den andre ofta frågar vad du tycker men glömmer att tala om vad han själv vill, så säg honom vänligt, intresserat och bestämt att du också gärna vill veta vad han tycker.

Många av oss hoppar i vanliga fall över detta, bland annat för att det ju onekligen är förenat med Alltför ofta glömmer vi att vi samtidigt får ansvaret för situationen, och då inte bara vårt eget ansvar utan också den andres. Man kan vara fullständigt säker på att den andre vid ett senare tillfälle kommer att ge oss ”skulden” för allt som han inte själv tog ansvar för.

För alla de viktigaste områdena i livet - till exempel barn, pengar och sex – gäller att det inte är möjligt att fördela ansvaret. Båda parter har alltid hela ansvaret för helheten. När detta börjar fungera kommer medansvaret för den andras liv, det medansvar som bäst uttrycks som en aktiv omsorg om att den andra också får det som är viktigt för honom eller henne – även om det eventuellt inte alls skulle stämma med mina omedelbara behov.

Denna kärleksfulla omsorg kan bara skänkas till den andra om den har sin grund i mitt aktiva ansvar för mig själv. Om den inte har det är den inte en gåva till den andra, utan ett skuldebrev som senare kommer att dyka upp med krav på inlösen i form av att den andra ska göra något för mig som han eller hon inte har lust till.



Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Gothenburg 6th november 2017 Family-Lab International training. 7 education days + follow up.

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul