Från förälskelse till kärlek
Av Jesper Juul

Det var inte vad jag ville!

Vi brukar ofta försöka ta reda på om något är kärleksfullt menat genom att fråga avsändaren om intentionen bakom handlingen, och det är egentligen inte särskilt lyckat. Det skulle vara mer ändamåls- enligt att också fråga mottagaren: ”Kändes detta som en kärleksfull handling?” Och om inte, var det då egentligen kärleksfullt? Men vi har alltså för vana att göra på ett annat sätt och har därför ett förråd av repliker och förklaringar som kan användas när det är störningar på linjen mellan avsändare och mottagare.

Till exempel: Det var inte alls så jag menade! Duska då missförstå allting! Jamen, jag gjorde det ju inte för att göra dig ledsen! Jamen, vad vill du att jag ska göra?

Och till barn: Det är för ditt eget bästa. Det är bara för att jag tycker om dig. Gör dig inte till! Du ska inte bry dig om det. Pappa/mamma menar inget illa.

Alla dessa uttalanden tjänar till att förklara eller rättfärdiga att den känslomässiga kommunikationen mellan två människor fungerar dåligt. De är av samma typ som det som många av oss fick lära oss som barn. Oberoende av om vi faktiskt blev glada över en julklapp eller en födelsedagspresent så gällde det att se glad ut! ”Det är tanken som räknas”, lärde man oss, utan att tänka närmare på vilken förvirring en sådan brist på logik kunde skapa i små hjärnor som ännu inte behärskade de sociala kodernas invecklade maskspel.

Barn har egentligen inga svårigheter att klara ut det här. De kan utan problem bli besvikna över julklappen från farfar, och en stund senare ge honom en kram. De behöver bara få lite tid på sig för att bli klara med den ena känslan innan de kan ge uttryck för nästa.

De hyser faktiskt en genomsund och naiv tillit till att farfar givetvis kan se skillnad på deras känslor för gåvan och deras känslor för honom. Det råder inget tvivel om att farfar köpte julklappen i avsikt att glädja sitt barnbarn, men det lyckades alltså inte – punkt och slut. Det finns inget att förebrå någon av parterna, ingen är skyldig till någonting! Det var bara ett misslyckat kommunikationsförsök mellan två människor.

Men den som kan lära sig mest av detta är nästan alltid avsändaren. Avsändaren måste fråga sig själv (och ofta är det klokt att fråga mottagaren också) hur han kan uttrycka sin kärlek eller lust att glädja sin fru, sitt barn eller sin vän på ett sätt som känns kärleksfullt och glädjande även för mottagaren.

Men innebär det då inte att man ständigt och jämt ska ändra sig själv av hänsyn till andra – och är det rimligt? Svaret är både ja och nej. Det beror på vad man menar med ”sig själv”.

Om man uppfattar ”sig själv” som sina egna känslor och förhållningssätt är svaret nej. Det är inte något fel på känslorna, men sättet som de uttrycks på är inte ändamålsenligt. Det är vad man gör som ska ändras eller nyanseras. Inte för den andras skull utan för relationens skull. Det kan finnas flera skäl till detta, men låt mig här bara antyda ett par av dem:

• Det kan finnas något självmotsägande hos avsändaren. Det är inte så ovanligt att vi människor uttrycker våra känslor på sätt som är motsägelsefulla och som förståeligt nog förvirrar omgivningen. Vi skriker och skäller när vi är ledsna, och omvänt kan vi gråta av ilska. Det finns till och med ett gammalt ordspråk som säger: ”Den man älskar, agar man.” Det kan man säga är att göra en dygd av nödvändigheten! Somliga ser särskilt inåtvända och ”sura” ut när de är som mest kärleksfulla och ömma – eller omvänt. Män som slår sina kvinnor motiverar det nästan alltid med att de älskar dem så högt – och det stämmer inte så sällan. Att det inte känns kärleksfullt för mottagaren måste man säga är en rätt allvarlig störning i man saga ar en ratt allvarlig

• Något av det viktigaste vi lär oss i vår ursprungsfamilj är hur vi kan vara värdefulla för de människor vi håller av och hur vi kan uttrycka vår kärlek till dem. Inte säl- lan kommer vår partner från en helt annan slags familj med helt andra sätt att uttrycka kärlek. Många par känner igen detta fenomen, till exempel när det gäller hur man ställer sig till kroppslig beröring. Om vi vill nå fram till den andra parten med vår kärlek måste vi alltså ofta lära oss nya sätt att förmedla den på – och även att ta emot den på.

Faktum är att alla människor är olika, barn likaväl som vuxna. I vår relation till alla andra gäller att vi i umgänget med dem måste lära oss hur vi kan hålla av dem på sätt som de upplever som vi avsett, hur märkvärdigt eller konstigt det än kan tyckas sett ur vår personliga synvinkel.

Ibland lyckas det inte, och det är nog den viktigaste förklaringen till att människor kan älska varandra otroligt högt men samtidigt inte uthärda att leva tillsammans. Och det är självklart också en stor del av förklaringen till att massor av föräldrar misshandlar sina barn varje dag –med de bästa och mest kärleksfulla intentioner.

Kärlek eller förälskelse?
Ofta använder vi uttrycken ”att älska” och ”att vara förälskad” om vartannat. Fjortonåringar älskar varandra, och gamla makar kan ibland säga att de fortfarande är förälskade i varandra. För det mesta vet vi precis vad de menar. Jag är inte ute efter att skapa ordning i detta romantiska kaos utan vill bara fästa uppmärksamheten på ett livsskede då det kan vara nyttigt att använda orden på ett lite noggrannare sätt.

Under den första fasen av ett parförhållande, det vill säga under de första sju till åtta åren, är de båda parterna – trots sina många olikheter – mest upptagna av samhörigheten, enhetligheten, överensstämmelsen, likheterna, harmonin, sammansmältningen och så vidare. När vi är förälskade och den andra frågar om vi vill följa med på bio svarar vi normalt inte att vi vill ha en timme att fundera på det, eller att det faktiskt beror på vilken film partnern tänkt sig att vi ska se. Vi säger ”ja” och bekymrar oss om detaljerna senare – eller inte alls, för det viktigaste är att vara tillsammans.

På liknande sätt har det förälskade paret som mål att bli eniga om till exempel barnuppfostran, inredning, musiksmak, klädsmak, föräldrar, svärföräldrar, vänner och så vidare. Det är på många vis inte särskilt ändamålsenligt, men så är det alltså. Och så är det för övrigt nästan oberoende av parternas ålder och erfarenhet. Det är kanske därför som många under århundradenas lopp har definierat förälskelse som ett slags sjukdom.

Vi brukar säga att förälskelse gör oss blinda och menar med det att den hindrar oss att se nyktert på partnern. Det må vara nog så riktigt, men det allvarligaste i blindheten är vår bristande förmåga att se oss själva och att se skillnad på oss själva och den andra.

Vi glömmer våra egna behov och gör hela tiden kompromisser, eftersom samhörigheten är det viktigaste. I dess namn blir vi självutplånande i den meningen att vi ofta ger efter. Om detta fortsätter längre än de första fem eller tio åren sipprar romantiken ut ur förhållandet och vi börjar (medvetet eller omedvetet) att föra räkenskap över kompromisserna. Vi börjar samla ”rabattkuponger” i ett fåfängt hopp om att den andra ska ha tillräckligt mycket skuldkänslor för att vilja lösa in dem med motsvarande kompromisser.

Ofta leder detta till evinnerliga gräl, som antingen får kupongjakten att upphöra eller ger upphov till en kronisk form av det som har kallats ”hänsynsfullhetsinflammation”.
I alla förhållanden människor emellan svänger kontakten som en pendel mellan närhet och avstånd. Båda tillstånden blir krampaktiga och ohållbara om de får råda längre än vad det finns känslomässig täckning för.

Men under förhållandets första år, i förälskelsens solsken, struntar vi i den sortens naturlagar. Priset för det är den första sjuårskrisen, som kommer när våra skillnader alltför länge och i alltför hög grad har varit undanstuvade för att ge utrymme för samhörigheten.

Förälskelse är kanske ett av de mest egocentriska tillstånd som vi människor kan befinna oss i. Vi säger visserligen att vi är förälskade i den andra, men att vara förälskad innebär för de flesta att den andra ger upphov till en störtflod av ljuvliga förnimmelser som vi älskar att känna. Vi känner oss fantastiska när den andra är i närheten och inbillar oss att det är den andra som är så fantastisk.

Men ingen kan få mig att tycka att förälskelse där- för borde avskaffas eller att de förälskade helst skulle anstränga sig att se lite mer nyktert på situationen. Det enda problemet med förälskelse är som bekant att den har den egenskapen att den upphör efter en viss tid. Och det är säkert lika så bra.

Det är bra bland annat därför att det ger oss möjlig- het att undersöka om vi också kan älska den andra. Detta kräver nämligen motsatsen till förälskelsens Detta kräver nämligen motsatsen till förälskelsens självupptagenhet.

Att älska sin partner fordrar en helt annan självuppgivelse än förälskelsens snabba och delvis självutplånande kompromisser. Det kräver förmåga att se den andra på den andras egna premisser och att kunna skilja den andras önskningar och behov från sina egna. Men vad betyder egentligen detta att se den andra på hans eller hennes egna premisser? Det innebär bland annat att man känner till den värdegrund som den andra har som måttstock i sitt liv, vilka mål hon eller han har satt upp för sig, vilka centrala behov den andra har i livet. På å sätt kan man få en viss uppfattning om vilken väg ens partner kommer att gå för att nå dessa mål och tillfredsställa dessa behov. Det betyder inte att man är skyldig att tillfredsställa dessa behov eller ställa sitt liv till förfogande för att den andra ska kunna nå sina mål.

Men det innebär en förpliktelse att betrakta den andras liv som lika viktigt som sitt eget och därmed tillmäta den andras värderingar, behov och mål lika stor vikt som ens egna och att göra allt som är mänskligt möjligt för att inte stå hindrande i vägen för den andra.

Detta är i stort sett vad som menas med ”likvärdighet”. Och utan likvärdighet är det absurt att tala om att älska en annan människa – barn eller vuxen. Inte för att upplevelsen av kärlek är otillräcklig, utan för att den i alltför liten utsträckning kommer till uttryck i praktisk handling.

Men betyder detta alltså att man bara ska säga ”ja och amen” till allt vad den andra vill? Nej, det gör det inte. För det första har de flesta av oss inte överblick över våra värderingar och mål så tidigt i livet, och även om vi tycker att vi har det tar vi ofta fel. Därför betyder detta att älska en annan människa också att bjuda kärleksfullt motstånd, sätta kärleksfulla frågetecken och bygga kärleksfulla barrikader.

Med kärleksfull menar jag varken mild eller eftergiven. Med kärleksfull menar jag förmågan att göra allt det jag nämnde med hjälp av en inlevelse i den andras liv och förutsättningar i motsats till ett egoistiskt motstånd, som uteslutande har att göra med att den andras behov och mål ser ut att komma konflikt med mina.

För det andra finns det några få områden som verkligen tillhör gemenskapen snarare än den enskilda familjemedlemmen. Till exempel frågan om vi ska ha fler barn. Här ställs de gemensamma värderingarna verkligen på prov. Är det okej att bli far bara för att hon så gärna vill ha barn – eller mor för att han vill? Jag kan naturligtvis inte besvara vare sig denna eller andra frågor för andras räkning. Exemplet är valt för att illustrera att också kärleksfulla handlingar emellanåt kan vara handlingar som i förstone upplevs som avvisande – om svaret alltså är nej.

Kärlek är också ofta att säga nej till den andras önskningar och behov, oavsett hur sunda och berättigade de än må vara om man inte förmår eller helhjärtat vill tillmötesgå dem. Men det är stor skillnad på att känna sorgen över sitt eget och partnerns nej en viss situation och på att rättfärdiga sitt eget nej eller att fullständigt göra ner den andras önskningar och behov.

Både rättfärdiggörandet och vreden har helt säkert sina rötter i kärleken, men de känns inte kärleksfulla – varken av avsändaren eller för mottagaren.

Det är inte lätt att älska en annan människa på ett sätt som den andra faktiskt upplever som kärleksfullt. För de flesta av oss tar det hela livet att bli ens någorlunda bra på det.

Men liksom i de flesta andra mellanmänskliga relationer är det lyckligtvis inte ett perfekt eller briljant resultat som är avgörande. Lyckan är att vara på rätt spår.

Kan uppfostran vara kärleksfull?

Ja, under samma förutsättningar som ett parförhållande kan vara det: att man som förälder erkänner att man känner sitt barn först sedan man levt ett helt liv tillsammans. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: uppfostran kan vara kärleksfull – det vill säga på ett positivt sätt förmedla föräldrarnas kärlek till barnet – om den hela tiden inriktas på barnets natur och de olikheter som finns både i förhållande till föräldrarna och till alla andra barn.

Föräldrar menar ofta precis tvärtom när de talar om uppfostran. De talar alltså om de mallar som barnet oavsett sin natur måste rätta sig efter.

Det är således en markant skillnad på känslor och handlingar. Även om vi inte själva upplever någon motsägelse mellan känsla och handling, och därmed delvis med rätta kan tycka oss bli missförstådda av den andra, kan vi lära oss något nytt om hur olika människor är och hur olika de kan uppleva sådant som för oss är självklart. Men ofta ligger problemet just i motsättningen mellan form och innehåll.

Det är som att ha skickat ett brev som adressaten tydligen gripits av sådan motvilja mot efter att bara ha tittat på kuvertets färg att han aldrig läst brevet. Man kan då självklart kalla honom idiot för att han inte öppnar sin post, men på det sättet kan man aldrig komma på god fot med någon i sin omgivning. Försök hellre komma underfund med vilken färg på kuvertet personen tycker bäst om, så lever du åtminstone upp till ditt eget påstående att innehållet är viktigare än förpackningen.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Gothenburg 6th november 2017 Family-Lab International training. 7 education days + follow up.

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul