Ledarskapet i familjen
Av Jesper Juul

Som familjeterapeut möter jag ofta människor som är mycket upptagna av makten och maktkampen familjen och inte så sällan ser dessa som den egentliga roten till alla konflikter och problem. Även om jag inte håller med om att man kan se problemen på detta sätt är det inget tvivel om att begreppet makt spelar en stor roll i många familjer, både för dem som har makt och dem som inte har det.

Makt

Eftersom ledarskap är en absolut nödvändighet i en familj och eftersom ledarskap alltid för med sig en hel del makt, kan det finnas anledning att granska själva maktbegreppet lite närmare och också se på några av de historiska förutsättningarna för den osäkerhet som många i våra dagar känner inför ledarskapet i familjen. I detta sammanhang rör det sig om två typer av makt: den enskilda människans makt över sitt eget liv och makten över andras liv.

Den första typen – makten över sitt eget liv – är v central betydelse för vår livskvalitet. Det är ofta smärtsamt att leva om man hela tiden känner sig maktlös eller avskuren från inflytande över de beslut och omständigheter som påverkar ens liv. Den enskilda människan kan snabbt reduceras till att vara ett ”offer” – beredvilligt eller motvilligt. Offerrollen är en av de farligaste vi känner till när de gäller den enskilda människans hälsa och trivsel.

Eftersom vi alla har olika familjemässiga förutsättningar reagerar vi också olika på detta att bli offer. Några av oss har varit så tydliga offer i vår barndom att vi som vuxna ”inte finner oss i någonting”, medan andra i sina familjer har varit offer för omständigheter som gjort att de känner sig otrygga när de plötsligt själva står där med makten ansvaret för sin egen tillvaro. Ytterligare andra har blivit så illa åtgångna att de har blivit ”trotsare” det vill säga benägna att säga NEJ till vad som helst och vem som helst, men oförmögna att helhjärtat säga JA till sig själva och andra.

Den andra typen – makten över andras liv – är alltid destruktiv! Det gäller både för makthavaren och för dem han har makt över. Detta stämmer också i de stora sammanhangen – till exempel de politiska – där var och en kan se att makten är destruktiv för makthavarna. Ingen åldras så snabbt som politiska ledare, och ingen mister så snabbt känslan för de grundläggande mänskliga värdena. Innanför familjens råmärken har det i första hand något annorlunda konsekvenser.

Det är naturligtvis självklart att den som inte har makt över sitt eget liv lider av detta förhållande. Inte fullt lika självklart är det kanske för många att också makthavaren blir ”fattigare” i mänskligt avseende. Det blir han i första hand därför att makt alltid isolerar den som innehar den. (Det är sant att det är både kallt och ensamt på toppen!) Han får sämre respons från de andra i familjen. Han får inte veta så mycket om hur de upplever honom eller sig själva förhållande till honom.

Samma sak gäller på varje arbetsplats och i varje grupp som har ett definierat ledarskap, och i dessa sammanhang finns inte mycket annat att göra än att anstränga sig för att uppnå en så öppen, direkt och personlig kommunikation som möjligt och i övrigt inse att några av de negativa följder som den skeva maktfördelningen för med sig är sådana som båda parter måste leva med och på olika sätt uthärda.

I en familj är möjligheterna större att etablera en faktisk likvärdighet mellan de vuxna, medan barnen måste leva med några av de negativa konsekvenser som oupplösligt hör samman med skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen.
Historia

Fram till för fyrtio eller femtio år sedan ifrågasattes sällan mannens/faderns ledarskap i familjen. Det talades nog en del om det runtom i hemmen men i den offentliga debatten var problemställningen okänd, vilket självfallet främst berodde på att denna huvudsakligen fördes mellan män.

Under mänsklighetens historia har det funnits matriarkala (kvinnostyrda) samhällen, men de har varit så få att många har menat att den mansdominerade familjen var, om inte av Gud given så i alla fall ”det naturligaste”. Nu förhåller det sig så att det i vardagligt tal finns en olycklig tendens att blanda samman det ”vanliga” med det ”naturliga”, så jag ska i detta sammanhang undvika att uttala mig å naturens vägnar.

Vad vi däremot kan säga med en rätt hög grad av säkerhet är att ett enkönat ledarskap i familjen inte verkar vara vare sig det mest ändamålsenliga eller det som familjemedlemmarna mår bäst av. Detta gäller också den som har makten, och det gäller oberoende av makthavarens kön.

Det finns säkert många olika anledningar till att det mansdominerade ledarskapet i familjen har kunnat hävda sig så länge som det faktiskt gjort och gör. Detsamma gäller för ledarskapet i den storfamilj som vi i dagligt tal benämner samhället.

När det gäller familjens situation är dock en viktig anledning att man tidigare i många familjer lyckades upprätthålla en rätt skarp gräns mellan mäns och kvinnors ansvarsområden och att parterna haft den nödvändiga respekten för varandras område.

Men med den allmänna uppluckringen av de traditionella könsrollerna följer naturligtvis en viss osäkerhet – ett visst kaos, om man så vill – och även om en mer ändamålsenlig och flexibel blandning av rollerna väl ännu inte kan sägas vara ett definitivt faktum i vår del av världen, så sker en snabb utveckling som knappast är möjlig att hejda eller vända.

I den meningen får ”den gamla goda tiden” sägas vara förbi. Både var för sig och tillsammans måste vi göra klart för oss var vi står i den nya situationen. Om vi ser oss omkring i världen måste vi nog erkänna att denna begynnande minskning av männens makt inte sker en dag för tidigt, men att det förhoppningsvis inte heller är för sent!

Varken globalt eller familjemässigt är resultaten av de manliga värderingarnas dominans något att skryta med. Vi lever i ett samhälle som visat sig vara i grunden destruktivt både för individens livskvalitet och för naturen omkring oss. Också innanför familjens gränser har priset varit högt.

Även om kvinnor visserligen har kunnat skaffa sig inflytande över sin egen och familjens situation. Så har det skett genom ett slags gerillaverksamhet som inte i väsentlig grad har rubbat männens ekonomiska, sociala och politiska överhöghet.

Man skulle kunna berätta många skräckhistorier om barns och kvinnors villkor under tidernas lopp, men låt mig här inskränka mig till att ge ett modernt exempel på vad jag i detta sammanhang menar med manliga värderingar.

Många av oss beslutar sig tidigt i familjens liv för att köpa en egen bostad. Det är så mycket bättre och friare för barnen, säger vi till varandra och till den nervösa rådgivaren på banken. Vi anför detta argument bland annat därför att vi (männen) trots allt har lärt oss en del och inte längre går ut så öppet med våra manliga värderingar (pengar, konkurrens, prestige, arbete) som då vi förr seglade till England och Frankrike och rövade, plundrade, dödade och våldtog för att kunna skapa en materiell grund för familjen och klanen därhemma.

Men priset för denna ägda bostad är ofta alarmerande högt i form av utarbetade och stressade vuxna och barn som måste finna sig i att tillbringa sin tid i sällskap med främmande vuxna när de helst skulle ha velat vara tillsammans med föräldrarna. Varken detta eller andra exempel betyder att männen är skyldiga och kvinnorna oskyldiga.

Det betyder bara att värderingarna i familjens beslutsunderlag är ur balans sedan många hundra och att detta kanske är något som är värt att fundera närmare på när vi i våra respektive familjer kämpar med både vår egen och den andras roll i ledarskapet.

Det nödvändiga ledarskapet
Som jag tidigare nämnt är det avgörande för familjens trivsel att samspelsprocessen är sund. Sedan betyder det mindre om vi är katoliker, kommunister eller joggare. ”Processen” ska här förstås som ”doften i bageriet”, ”stämningen”, ”atmosfären”.

Det är inte så viktigt vad vi gör eller inte gör, men det är mycket viktigt hur eller på vilket sätt vi gör det.

Före könsrollernas uppluckring och arbetsmarknadens behov av billig kvinnlig arbetskraft var de flesta gifta kvinnor hemarbetande husmödrar.

Jag vill inte på något sätt idyllisera denna situation utan bara framhäva att det sålunda traditionellt har varit kvinnorna som skapat atmosfären i hemmet och därigenom haft en central och ofta undervärderad ledningsfunktion där.

Kvinnor har århundraden av erfarenhet som processansvariga, medan männens ledarskap vanligen har rört innehållet, det vill säga ekonomi, bostad, boningsort, umgängeskrets och sådana saker. Båda dessa former av ledarskap är nödvändiga i en familj, men verkligheten kräver nu att vi måste finna sätt att samarbeta på i fråga om båda områdena. Här har vi mycket lite av tradition att stödja oss på.

Oavsett var vi söker i samhället är det praktiskt taget omöjligt att hitta användbara modeller för dubbelt, likvärdigt ledarskap som inte är uppdelat på funktioner (till exempel ekonomichef och produktionschef). Det är därför inte särskilt konstigt att det finns en tendens till att den ena leder mer än den andra eller till att barnen i vissa fall försöker ta över ledarskapet när de vuxna har gett upp.

Som jag tidigare sagt har familjen som helhet behov av ett aktivt och medvetet ledarskap, men det är särskilt viktigt för barnens trivsel och utveckling att ledarskap finns och att det är de vuxna som har hand om det. Barn under femton eller sexton år har helt enkelt inte de grundläggande värderingar som krävs när det gäller att skapa en trygg och fruktbar atmosfär i ett hem. Det betyder inte att de inte kan ha gott om bra förslag, men barnens stora värde för familjen ska ses just som ett komplement till föräldrarna.

Om de vuxna frånsäger sig ledarskapet går allt obönhörligen fel och alla parter vantrivs.

Man kan med viss rätt påstå att ett negativt ledarskap (mycket stränga, fyrkantiga och diktatoriska föräldrar till exempel) är bättre än inget ledarskap alls. Det ger barnen något att förhålla sig till och skapar inte det destruktiva tomrum som finns i familjer där de vuxna har gett upp eller mer eller mindre avsiktligt har frånsagt sig ansvaret och makten, det vill säga ledarskapet.

Principer för ledarskap

Även i våra små och förhållandevis homogena skandinaviska länder finns det familjer som fungerar (eller inte fungerar) på alla tänkbara olika sätt och utifrån mycket olika normer och värderingar, och så kommer det förhoppningsvis fortsätta att vara. Om vi ska titta på några generella principer för ledarskap måste vi alltså på sätt och vis bortse från dessa innehållsmässiga skillnader. (1 en del familjer ska man ta av sig skorna innan man går in. 1 andra bryr man sig inte om sådana detaljer. I vissa familjer har barnen bestämda tider att gå till sängs och i andra klarar man sig utan sådana – och så vidare). Dessa principer är viktiga för de familjer som har dem, men de har ingen betydelse för kvaliteten på de vuxnas ledarskap.

Skillnader

I många sammanhang heter det: Enighet ger styrka! Det är viktigt att föräldrarna är ense i uppfostringsfrågor! Hur ska vi klara av det när vi aldrig kan enas? Denna princip om absolut enighet är något som jag gärna vill nyansera en smula.

Det finns ofta goda skäl till att vi som vuxna skapar en parrelation led en annan människa vars sätt att förhålla sig till livet är annorlunda än vårt eget. Denna skillnad är förhållandets främsta källa till konflikter, men samtidigt dess största resurs.

De båda vuxna kommer i många situationer visa sig ha olika värderingar, normer och personliga erfarenheter som inte alltid är lika värdefulla för deras nya familj. Några av dem är de medvetna om hos sig själva och varandra, men de flesta dyker upp först när utmaningarna gör sig påminda.

Till detta kommer att många av dessa normer. Värderingar och erfarenheter delvis fungerar automatiskt (eller är ”omedvetna”) inom oss. Vi har haft dem så länge att vi egentligen aldrig tagit oss tid att syna dem i sömmarna, analysera dem, prata med varandra om dem och kassera några och fräscha upp andra.

Kravet på total enighet kommer därför ofta att leda till att den ena av parterna (vanligen alltid samma) snabbt viker undan, låter sig övertalas eller ger upp. Och det är allvarligt! Det är självklart allvarligt för den som vak att underkasta sig, men det är som sagt inte heller särskilt klokt av den andra (makthavaren) att låta det ske.

Det finns givetvis saker som det är absolut nödvändigt att bli ense om, men det finns mycket färre sådana än de flesta i allmänhet räknar med. Detta gäller också beträffande barnen. Barn börjar manipulera med sina föräldrars skilda inställningar och använda dem till sin egen fördel bara när föräldrarna n enas om att de tycker olika och se det som något bra att dessa olikheter finns i familjen.

Det kan vara klokt att göra upp varsin lista på saker som man tycker det är nödvändigt att vara eniga om och sedan gå igenom listorna tillsammans. Givetvis för att se efter hur olika listorna blev, men i synnerhet för att undersöka på vilka områden detta krav på enighet känns som en belastning för någondera parten och hur man kanske i stället skulle kunna lära sig att hantera skillnaderna och oenigheten utan att det hela slutar i en fruktlös maktkamp.

Enighet, som är resultat av anpassning, ger en hög grad av trygghet på kort sikt. På lite längre sikt är den som en tidsinställd bomb under familjegemenskapen.

Gemensamma beslut

Det bästa är om viktiga beslut tas gemensamt. Gärna med bidrag från barnen men av de vuxna tillsammans, det vill säga som ett resultat av dialog och förhandling. I både familjer och organisationer hör man dock mycket ofta ursäkten att det inte skulle finnas tid till det! I båda fallen gäller att

Detta sällan är sant. För det mesta har vi tillräckligt ned tid, men den är betydligt lättare att finna om man också vet vad den ska användas till och inte behöver frukta att det bara blir det gamla vanliga bråket som drar ut i det oändliga. Så bättre att få det avklarat – utan att alla behöver vara överens! Hur lång tid som krävs skiljer sig mycket från familj till familj.

I en del familjer har ingen lust att tydligt säga sin mening, och det kan göra att beslutsprocessen drar ut på tiden. I andra familjer tycker alla något hela tiden, vilket också det tar tid. I ytterligare andra är de snabba och exakta när de säger vad de vill och inte vill och då behöver man inte använda så lång tid för att komma fram till beslut.

Också i detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg skillnaden mellan innehåll och process, mellan vad vi gör och hur vi gör det. Processen är nästan alltid viktigast. Det är den därför att familjens själva idé och mål är just gemenskapen. Och om det gemensamma sätts ur spel av hänsyn till ”tiden” (eller svärföräldrarna, grannarna, hur ”det ska vara”, sociala förpliktelser och så vidare), ja då underminerar man sin familjs hela idé och existensberättigande.

Det är mycket viktigare hur vi fattar besluten än vilka beslut vi fattar!

Det är detta som gemenskap betyder. Kravet på enighet är det totalitära samhällets form av pseudogemenskap.

Dialog

För att gemenskapen ska fungera måste det finnas en dialog. För att dialogen ska fungera måste det finnas en som lyssnar och en som talar – och vice versa. Bägge parter måste öppet lägga fram sina åsikter, uppfattningar och önskningar, men lätt är det som bekant inte.

Det är svårt bland annat därför att många av oss i vår ursprungsfamilj fick lära oss att vi var till störst nytta för gemenskapen när vi höll tyst och inte märktes. Barn fick väldigt ofta veta att det gällde att ”ses men inte höras”, och många menade i all stillsamhet också att samma princip gjorde umgänget med kvinnor lättare.

Många av oss måste därför först lära oss dialogens konst när vi själva bildar familj. Den viktigaste ingrediensen då är intresse, det vill säga intresse för den andras synpunkter. Vissa kanske menar att respekten för den andras synpunkter är viktigare eller i varje fall lika viktig, men respekt fungerar inte så bra som utgångspunkt.

Det är med respekt som med tolerans: den är lättast att upprätthålla när de andra (de som är annorlunda) inte kommer för nära!

Respekten för den andras synpunkter kommer senare, som resultat av lyckade dialoger och ett växande antal praktiska erfarenheter av att den andras sätt att tänka också kan vara konstruktivt och meningsfullt. Det är annorlunda med respekten för den andras självklara rätt att tycka det han tycker. Den kan till och med tjäna som en mycket bra utgångspunkt för dialog och förhandling.

Dialogen i en familj måste vara annorlunda än till exempel den politiska dialogen eftersom den ska bygga på maximal öppenhet om mål och avsikter. Det betyder att alla väsentliga mål och önskningar får uttryckas och utbytas och inte, som de flesta av oss har fått lära oss, måste hänvisas till en plats mellan raderna.

Dessutom måste parterna uttrycka sig så personligt som möjligt; var och en måste alltså tala för sig själv och om sig själv.

Först när vi tagit reda på vad som är bra och dåligt för varje enskild familjemedlem kan vi avgöra vad som är bäst för hela familjen. Och eftersom vi också hela tiden utvecklas och förändras betyder det att vi måste göra om detta arbete om och om igen och inte ta varandras synpunkter och mål för givna.

Om dialogen visar att det finns väsentliga skillnader mellan parternas synpunkter måste det bli en förhandling.

Förhandling

I alla familjer finns det olikheter på vissa områden som livet inte räcker till för att komma tillrätta med och andra som man måste arbeta och experimentera under många år. Det är exempelvis inte ovanligt att den ena parten tycker om ett mycket aktivt socialt liv och umgänge, medan den andra parten trivs bäst utan allt sådant. Den ena känner sig stimulerad och inspirerad, medan den andra känner sig nedstämd och dum.

Denna konflikt är allvarlig för bägge parter och kan inte lösas med hjälp av allmän hänsynsfullhet eller snabba kompromisser. Det hjälper inte att den ena går med ut och roar sig varannan gång, att den andre alltid går ut ensam eller stannar hemma två gånger av tre eller vad man nu kan komma på.

Här måste det ske en förhandling. Målet med denna är som alltid i en familj att alla ska få så mycket som möjligt av sådant de vill ha och så lite som möjligt av sådant som de ogillar. Att förhandla innebär dels att uttrycka sig så personligt och nyanserat (uttömmande) som möjligt, dels att handla/ experimentera. Den ena måste fråga sig själv: Varför har jag inte lust? Vad är det som får mig att känna mig dum? Vad är det för erfarenheter jag har? Den andra måste fråga sig: Vad är det jag får ut av att vara ute och roa mig tillsammans med vänner och bekanta? På vilket sätt berikar det mitt liv? Är det en gammal vana eller en meningsfull aktivitet? Och de måste båda, var och en på sitt sätt, sätta ord på den grundläggande frustrationen:

Jag älskar dig och vill allra helst bortse från mig själv och ge dig allt som du ber mig om! Men detta kan jag inte ge dig utan att göra våld på mig själv.

Därefter måste de pröva sig fram med olika lösningsmodeller ända tills målet (gemenskapen) är uppnått eller tills båda tvingas inse att det inte är möjligt. Det innebär vidare att experimenten måste diskuteras igenom och utvärderas varenda gång. Utgångspunkten för denna diskussion måste vara om man kommit närmare målet och inte om den ena eller den andra ”fått sin vilja fram” (makt). Förhandlingarna kan ibland vara avklarade på en timme, en kväll eller en vecka, men det kan som sagt också hända att det tar år att komma fram till en gemensam tillfredsställande ordning.

Ibland spelar tiden roll, till exempel om den ena önskar göra abort och den andra inte vill det. I sådana situationer finns det en god tumregel, nämligen att den mest berörda parten (i detta fall kvinnan) fattar beslutet och att den andra lojalt stöder detta beslut utan att ge upp sin avvikande ståndpunkt. Att förhandlingen i detta fall kan avslutas först efter det att beslutet verkställts betyder inte att man kan hoppa över den. Den är fortfarande viktig för gemenskapen och för dess framtida utveckling.

För många av oss känns det frustrerande när dialog och förhandling tar så lång tid. Vi har vuxit upp i familjesystem som hade karaktären av upplyst envälde och tror därför att vi är långsamma, ineffektiva, dumma och icke beslutsföra om vi låter dialogen, eftertanken och gemenskapen ta tid. Därför är det frestande (men farligt) att falla tillbaka på de gamla goda manliga idéerna om att ”peka med hela handen” (allt sådant som i politiken blir till drömmen om ”en stark man”). Då blir maktkampen oundviklig.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul