Ska barn ha plikter?
Av Jesper Juul

Föräldrar är olika. En del nöjer sig med att ta emot de ostrukturerade och spontana gåvor som barn ger sin mamma och pappa. Andra försöker få lite merstruktur på det hela genom att tilldela barnen plikter. Om man tycker att det är så man vill ha det är det klokt att då och då fråga sig om det är ett barn eller en hemhjälp man önskar sig.

När vi talar om barn och plikter måste vi börja med att göra klart för oss tre saker:

1. För vems skull ska barn ha plikter?
2. Handlar det om plikter eller uppgifter?
3. Ingen människa trivs i det långa loppet med att bara ta emot från gemenskapen.

Vi som leker och har så roligt!

I takt med att arbetsliv och familjeliv har blivit allt- mer åtskilda, har många föräldrar börjat tycka att det är viktigt för barnens utveckling att de får en del plikter där hemma. Skälet är alltså att det anses nyttigt och bra för barnen.

Om vi ser på allt vi vet om barns utveckling från tre-fyraårsåldern till tretton-fjortonårsåldern och om barns förmåga och vilja att samarbeta finns det dock inget som tyder på att detta skulle vara sant. Tvärtom vet vi att det bästa som barn kan företa sig för att trivas och utvecklas är att leka så mycket som möjligt. Leken främjar inte bara senare inlärning. Den rustar dessutom barnet för att klara livets allvarligare sidor.

Att barn ska ha möjlighet att leka betyder inte att de inte ska utföra arbete hemma. Men mina erfarenheter säger mig att ju färre plikter barn har, desto hjälpsammare blir de. Om man är övertygad om att det är viktigt att också barn under tretton-fjorton år har vissa plikter hemma, bör man först och främst titta på hur många konflikter detta kan leda till mellan barn och vuxna.

Om det inte finns några konflikter kring detta tema finns det i och för sig ingen anledning att ändra på något. Om det däremot, som ofta är fallet, finns en del konflikter kring barnens plikter är det ett gott skäl att revidera sin inställning till detta tema. Det finns en allmän tendens till att många plikter ger många konflikter.

”Vi hade en överenskommelse!”

Många av dessa konflikter uppstår därför att föräldrarna glömmer att ta hänsyn till barnets utveckling och förmåga. Vi glömmer till exempel att barn upp till nio-tioårsåldern inte har ett särskilt väl utvecklat framtidsperspektiv. Om ett barn säger ja till att torka disken tre gånger i veckan tänker det inte på att överenskommelsen också gäller om tre eller fyra veckor eller år.

Barnets villighet att samarbeta kommer snart i konflikt med dess bristfälliga framtidsperspektiv. När föräldrarna för sitt inre öga ser en almanacka med livet uppdelat i timmar, veckor och månader, ser barnet ett ”här och nu”.

”Vi hade en överenskommelse och du var själv med och bestämde när vi gjorde den ”, låter det i förebrående ton från föräldrarna. Vi uttrycker oss som om överenskommelsen var gjord mellan jämställda parter, vilket ju långtifrån är fallet. Barn säger ja på samma sätt som när två personer i förälskelsens rus utbrister: ”Jag kommer alltid att älska dig.” En utsaga som inte ska betraktas som ett löfte eller ett kontrakt, utan som en spontan kärleksförklaring som uttrycker hur intensiv kärleken upplevs i just det ögonblicket.

Om man är övertygad om att plikter är viktiga för barns utveckling måste man i varje fall ställa in sig på att ”avtalen” ska revideras med korta mellanrum, vilket betyder minst tre till fyra gånger per år.

Ska jag hjälpa dig?
När föräldrar blir ensamma upplever de ofta att problemen kring barnens hjälpsamhet plötsligt ändrar karaktär.

Barnen blir hjälpsamma och pliktmedvetna helt enkelt därför att det är mer ’ meningsfullt att hjälpa till när den vuxna har ett påtagligt behov av hjälp.

När morfar berättar att det på hans tid inte var någon diskussion – då var det bara att göra som man blev tillsagd – så hänger det bland annat ihop med att alla på den tiden behövdes i det dagliga arbetet och i sysslorna i hemmet.

Detta är inte så ofta fallet nu för tiden. Barn tillmötesgår gärna de vuxnas önskemål, men är sunt skeptiska mot allt som förmodas ”vara nyttigt för barn”

”Kan du inte ta ansvar för någonting av dig själv?”
När barnen är mellan fjorton och tjugo gäller en annan regelbok. Då är det viktigt att föräldrarna definierar situationen någorlunda: ”Vi är fyra besättningsmän på den här skutan. Därför är det också fyra som ska segla den och vi vill inte segla med fripassagerare.” Ungdomar som bor hemma måste veta exakt vad som förväntas av dem.

Föräldrarna måste inse att det är de som ska ha hand om ledarskapet. Om man hör sig själv säga till sin sextonåriga dotter: ”Det är ju inte klokt! Här kommer jag hem trött efter jobbet och så står disken från i morse kvar. Kan du inte självmant ta ansvar ens för de enklaste saker?”, då är det ett tecken på att man har försummat att noggrant definiera flickans uppgifter.

Det finns ett par andra vanliga signaler om att uppgiftsfördelningen i familjen är alltför oklar eller har på en alltför moraliserande prägel.

Det är till exempel inte helt ovanligt att unga flickor och pojkar i gymnasieåldern får långa perioder som präglas av slöhet och trötthet – perioder då de knappt orkar mer än det allra nödvändigaste vad gäller skolgång och läxor. Denna överväldigande utmattning beror ofta på att förväntningarna på vad de konkret ska göra i hemmet är för oklara.

En annan signal är konflikter av typen: ”Varför ska det alltid vara jag? Det var faktiskt jag som gjorde det igår! Jag orkar snart inte bo kvar här om det alltid ska vara jag som ska göra allting!” Med eller utan konflikt är det klokt att sätta sig ner med femton- eller sjuttonåringen och lägga fram sina krav och önskemål så detaljerat och konkret som möjligt. Eventuellt kan man göra en lista på de saker man tycker det är rimligt eller nödvändigt att den unga ska sköta.

Den unga måste få möjlighet att ha inflytande på listan. Men det är inte detsamma som att uppgifterna ska fördelas enligt lustprincipen. Ungdomar som har behandlats på ett rimligt sätt under de första åren av sitt liv, är förnuftiga nog att inse det.

Men de är också smarta nog att försöka slippa ifrån de uppgifter som de inte har lust att ta på sig.

”Jag vill att du dammsuger ditt rum och vardagsrummet två gånger i veckan.”
”Det har jag ingen lust med.”
”Finns det något annat ungefär lika stort jobb som du hellre vill sköta?”
”Nej.”

I denna situation är det fullständigt klart vad föräldrarna ska säga:
”Okej, om du kommer på något du gärna vill byta till, så säg till. Till dess dammsuger du!”

Det är viktigt att vara klar och personlig. Speciellt i relationen till ungdomar är det angeläget att undvika moraliserande kritik. Man förstör allting för sig själv om man utbrister i ett lätt förargat: ”Jamen, du måste ju själv begripa …”, eller: ”Här går vi och sliter, så du ska kunna …”

”Då flyttar jag!

När vi som föräldrar är oklara i våra krav kan det bero på att vi hela tiden har konsekvenserna i åtanke. För tänk om hon verkligen flyttar!

Vi är rädda för den slutgiltiga konflikten. Om tonåringar eller ungdomar ställer saken på sin spets och kräver att få allt serverat på silverfat finns det två saker att göra.

Man kan börja med att tänka igenom när och hur man tidigare varit oklar eller orimlig i sina krav och försöka förstå hur man själv kan ha bäddat för situationen. Att tänka igenom konflikten på detta sätt kan vara oerhört positivt för det fortsatta förloppet, särskilt om den unga själv dras med i resonemanget och om föräldrar är inställda på att lyssna på vad de säger – också mellan raderna.

Om situationen blir ohållbar och föräldrarna inte är beredda att ställa upp längre, måste det meddelas kärleksfullt men bestämt: ”Nu, vännen min, får du lyssna på mig. Om du tror att det finns något ställe där du inte behöver göra något själv, så får du gärna ge dig av och leta reda på det. Här kan du inte bo på de villkoren. Lycka till!”

Men låt mig betona att den definitiva separationen oftast är en fantasi. En sådan utveckling är inte realistisk om man tidigare har varit bara någorlunda klar och rimlig i sina krav.

Hjälpsamhet av en annan kaliber
De föräldrar som har möjlighet att börja från början vill jag föreslå ett experiment, nämligen att aldrig lägga på barnen några plikter. Efter några få år kommer de att få riklig belöning i form av en hjälpsamhet som är betydligt mer kraftfull och konstruktiv för båda parter än förmågan att rätta in sig i ledet och göra sin plikt.

Om man däremot redan har kört fast i ändlösa konflikter kring plikter och arbetsuppgifter, finns det bara ett effektivt sätt, nämligen att sätta sig ner med barnen och säga: ”Vi har i några år fullt och fast trott att det var nyttigt för er och bra för vår familj att ni har arbetsuppgifter här hemma. Men vi har märkt att det inte leder till större glädje och tillfredsställelse i familjen utan tvärtom till mer sura miner och fler konflikter. Därför vill vi nu tala om för er att vi misstog oss. Från och med idag är ni befriade från alla era plikter. Det är inte så att vi inte gärna vill att ni hjälper till här hemma, men vi har förstått att familjen utvecklas bäst om det sker i en takt som passar alla.’

Svaret blir ett högt och glädjestrålande ”Jippee”, men sedan kommer det verkliga testet för föräldrarnas del. Under de följande månaderna kommer barnen, som en reaktion på flera års trista plikter. Att helt låta bli att hjälpa till. Om föräldrarna kan överleva dessa två till tre månader utan att kritisera barnen eller varandra sönder och samman, kommer barnen långsamt och successivt att börja hjälpa till igen – på eget initiativ – och med en helt annan kvalitet på sina insatser.

Atmosfär på ackord
Föräldrar kopplar ofta ihop begreppen plikter och fickpengar, eftersom de menar att barn måste lära sig att ”smakar det, så kostar det”.

Enligt min mening behöver barn fickpengar helt enkelt därför att de finns till. Beloppet måste naturligtvis anpassas till föräldrarnas ekonomiska situation.

Föräldrar kan ibland känna sig pressade att ge sina barn mer fickpengar än de egentligen har råd med och säger därför till exempel: ”Ja, ja, vi säger väl det då, men då förväntar vi oss att du hjälper till lite mer här hemma.”

I realiteten är detta en sammanblandning av två vitt skilda fenomen: yrkesliv och familjeliv.
Många slags små och stora göromål bidrar till att skapa atmosfären i ett hem, och det är inte orimligt att fastställa en norm som uttrycker en förväntan om att barnen under sin uppväxt gradvis ska ta på sig en del av dessa uppgifter. Men att förvänta sig eller kräva att alla ska medverka till att skapa en atmosfär som är uthärdlig att leva i, har inget med lönearbete att göra.

Om man gärna vill att barnen faktiskt utför ett betalt arbete i hemmet, kan man till exempel ge barnen ett visst belopp som fickpeng och utöver det ge dem möjlighet att tjäna extra pengar genom att utföra tillfälliga arbetsuppgifter som föräldrarna definierar.

Detta syftar till att skapa klarhet för både barn och föräldrar. Det befriar barnen från en skuldkänsla över att få allt till skänks. Avgränsningen av uppdraget är tydlig, så att man samtidigt slipper konflikter kring de olika uppfattningar som nödvändigtvis uppstår kring ”att ge en hjälpande hand därhemma”.

Som i de flesta andra frågor omkring normer och värderingar i familjen gäller även här att varje familj måste titta på sina egna behov och normer, men också ifrågasätta dessa när och om familjelivet i alltför hög grad präglas av konflikter och ömsesidig kritik.

I en del familjer trivs man utmärkt med helt andra normer in de som jag har skisserat här, men i alltför många familjer ger detta kapitels tema upphov till onödiga och destruktiva konflikter mellan barn och vuxna.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Stockholm 17e sept 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 11e oktober 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

International Family-Lab Education. 7 days plus supervision. Gothenburg 12th November 2018


Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul