”Trotsåldern” – finns den?
Av Jesper Juul

När barn är i tvåårsåldern börjar de uttrycka en ny längtan, en längtan efter större självständighet och oberoende i relationen till föräldrarna. I Nordeuropa brukar vi kalla denna fas (som ju egentligen varar ytterligare arton år!) för trotsåldern.

I USA kallas den ofta ”the trouble twos”. Båda dessa benämningar har troligen sin grund i en gammal tradition som innebär att vuxna ser varje konflikt som något som sker med barnet. Idag vet vi att det inte är så enkelt. Det handlar om barnets utveckling, föräldrarnas vilja och förmåga att hänga med i den och kvaliteten i deras samspel under barnets första två år.

Inom barnet sker alltså bara detta att det börjar vilja kunna klara en massa saker själv: borsta tänderna, knyta skorna, ta på sig stövlarna, hämta mat i kylskåpet, ta på sig ytterkläderna och så vidare.

För föräldrarna är det ibland så att de har svårt att ställa om sig. Under två år har de fått hjälpa barnet med allting, vilket både är en belastning och ger en överväldigande känsla av att vara viktig för en annan människa – att veta bäst och att vara oersättlig. För vissa föräldrar känns barnets förändring som en lättnad och för andra är det svårt att släppa den totala makt man haft.

Vad som sker mellan barnet och föräldrarna beror helt på föräldrarnas förmåga att ställa om sig. När de endast motsträvigt släpper den totala kontrollen och inte kan glädjas över barnets vilja att klara sig själv, utvecklas det hela till en maktkamp:

- Jag vill ta mat själv!
- Det kan du inte. Du spiller bara på bordet. Låt nu mig göra det.
- Nej, jag vill själv.
- Ju gör jag det… jaha, se där! Nu gjorde du så att jag spillde. Jag sa ju att du är för liten.

Troligen har denna pappa eller mamma rätt. Det är minst femtio procents risk att barnet inte klarar att hålla balansen på skeden hela vägen från skålen till tallriken och därför spiller på bordet

Men samspelet med barn handlar inte om att ha rätt. Det handlar om att ge barn plats, möjlighet och stöd i att lära sig allt det som det ska under några få år. Därför måste föräldrarna ge barnet möjlighet att göra saker som det ännu inte behärskar och vänta med att hjälpa till ända tills barnet själv ber om det.

Barn är nästan geniala när det handlar om att lära sig saker och ting. De försöker hela tiden att ta sig an uppgifter som är lite svårare än vad de egentligen klarar av. Först i en (mycket) senare fas i livet kommer de att lära sig känna och respektera sina egna begränsningar – men då har de sedan länge flyttat hemifrån.

När barn plötsligt gör klart att de vill klara något själva är det klokaste man kan göra att backa upp dem och erbjuda sin hjälp om de tycker att det behövs.

- Jag vill ta mat själv!
- Bra! Det blir spännande att se om du kan.

Och när barnet spiller:

- Hoppsan, det gick ju nästan. Vill du ha hjälp?
- Nej, jag kan själv!
- Ja, jag kan i alla fall se att du snart har lärt dig att klara det.

När det handlar om stövlarna och jackan som ska på innan man ska iväg till dagis eller ut och handla, förklarar många föräldrar sin hjälpsamhet med att det inte finns tid att experimentera. Vi måste ju hinna till bussen eller pappa måste komma till jobbet i tid.

Jag är ledsen att behöva säga det, men det är dåliga ursäkter. Om du inte har tid att låta ditt barn utvecklas måste du skaffa dig mera tid.

Tänk på situationen då samme pojke har blivit åtta år och sitter och kämpar med läxan.

-Jag struntar i matten! Jag begriper ingenting.
-Jo, det är klart att du gör, men det tar faktiskt lite tid att lära sig något nytt. Försök att ha lite tålamod annars kommer du ju aldrig att lära dig något!

Men det finns ju faktiskt situationer i en familjs liv där den allra mest omsorgsfulla planering kullkastas av oförutsedda händelser. Vad gör man då? Man erkänner barnets behov att försöka själv och beklagar att man har så bråttom:

-Ja, jag vet mycket väl att du helst vill göra det själv och det tycker jag är roligt. Men idag har jag så bråttom att du måste låta mig hjälpa dig. Är du med på det?

Nio gånger av tio blir svaret ett uppgivet, halvsurt: ”Okej då”, och med det får man låta sig nöja när man berövar en annan människa hennes självständighet och avbryter viktiga läroprocesser.

Föräldrar förlorar varken sin makt eller sin enorma betydelse för barnet om de ger plats för detta livsviktiga lärande, men de får lite mer tid och utrymme för sig själva och för varandra.

Aktuella YrkesUtbildningar


Stockholm 18e sept 2017 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar

Göteborg 12e oktober 2017 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Stockholm 25e januari 2018 Familjehandledare 2 månader 8 utbildningsdagar

Göteborg 6e mars 2018 Föräldracoach. Ett år halvdistans, 16 utbildningsdagar.

Utbildningar i relationskompetens - Bättre relationer för en bättre värld !

Artiklar av Jesper Juul